Rättvisa

I Indien - ett land som förbryllar med sitt problematiska förhållande till kvinnor, kastlösa och toaletter - sitter sex män anhållna för våldtäkt och misshandel på en 23-årig kvinna. Den anklagelsen blir snart ändrad för nu är hon död. Raseriet som det här brottet har framkallat har spillt över i våldsamma protester för indierna är trötta på polisens och rättsmaskineriets ointresse och slöhet att reagera då det gäller våld mot kvinnor. Gärningsmännen får ofta milda straff eller så går de helt ostraffade. Kanske den här kvinnan, den här våldtäkten och det här dödsfallet blir vändpunkten.

Samtidigt, på ett annat håll i världen, har åtta ålderstigna officerare anhållits för kidnappningen och mordet på vänsteraktivisten Victor Jara. Det var i Chile för 39 år sedan.

Om viljan finns så kan rättvisan segra. Också för kvinnor i Indien.

This much I know

Jag läser ofta The Guardian på nätet och där finns en kolumn som heter This much I know. "Celebrities share the lessons life has taught them" är underrubriken. Väl medveten om att jag inte är kändis så ämnar jag trots allt dela med mig av två läxor jag lärde mig på julafton.

1. Om du har en skinka på 2,4 kg ska du inte börja steka den en och en halv timme innan middagen ska inledas för då har den endast en temperatur på drygt 40 grader då gästerna anländer, hungriga och förväntansfulla.
2. Ibland håller jultomten inte tiden och då är det lyckosamt om något annat orsakat en tidsförskjutning, t.ex. en halvfärdig skinka. Då hinner man precis äta i lugn och ro och samtala och umgås för att - då tomten äntligen kommer smygande runt knuten - vara mätta och redo för en stund av givmilt skänkande av gåvor. 

Inför nyårsfesten gör jag en lista och arbetsordning. Så får vi se.

Currier and Ives

It will nearly be like a picture print by Currier and Ives

Så lyder en strof ur sista versen av Sleigh Bells. Den här julkulturella referensen har jag inte förstått förrän nu. Jag minns den också från en av mina favoritserier på TV - The West Wing. I ett av julavsnitten konstaterar presidentfrun Abby att deras familj av arbetsnarkomaner aldrig haft den perfekta bilderboksjulen, "we've never been Currier and Ives" säger hon.

Från 1834 till 1895 drev Nathaniel Currier and James Merritt Ives en framgångsrik firma som producerade prisvärda tryck och litografier för massorna. De hade enorm genomslagskraft och är stämningsfulla och detaljrika i sin avbildning av USA under 1800-talet.

Det är alltså sånt här man googlar tidigt på julaftonsmorgon då alla andra sover.

Fjärde advent

Två söndriga ting kan bli något helt. En glaskula (tillverkad av glasblåsaren William Shakespeare - true story!) som spruckit och en glasbägare som tappats i golvet och limmats ihop är nu året-runt ornament i mitt fönster. Idag harmonierar färgerna fint med midvinterkylan utomhus.

Julpynt har jag inte mycket av i min kammare. Och på nedrevåningen har jag gallrat i smyg. En tomte som stört mig många år åkte i soppåsen. Han kunde inte stå. Fast egentligen borde jag nu i stället gräva upp honom och hitta nåt annat felande objekt så att de två finge bli något helt nytt.

En musig jul

Idag har jag julsysslat och lyssnat på radio. Bland annat hörde jag hur radio Vegas Markus Rosenlund med förstärkning slog ett slag för den sekulära julen. En olycka kommer sällan ensam och i samma stund upptäckte jag de omisskännliga svarta kornen som små möss brukar lämna som tack då de fått njuta godsaker i skafferiet.

Jag hade hunnit avskriva det här problemet redan eftersom föräldrarna har haft ett sjå att vittja fällor hela hösten och tömt skafferiet på allt ätbart. Nästan. Nederst på golvet stod ett paket Dentastix, ägare Felix (golden retriever).

Fakta: Mössen är tillbaka och med bättre tänder än någonsin. Musig jul!

Mina fördomar och jag

Mina fördomar brukar leva upp då jag är irriterad och trött. Trött och irriterad blir man i juletid då man strävar längs Helsingfors stads dåligt plogade trottoarer med en koffert som blir helt omanövrerbar i den lösa snön. Så, idag på färden mellan Hertonäs och järnvägsstationen då en fripassagerare togs på bar gärning av biljettkontrollanterna började jag genast lista fripassagerarkännetecken. Den här var helt klart grön, vegan och en av de där som ockuperar gator i centrum med jämna mellanrum. Eller så hade hon helt enkelt glömt att stämpla sitt kort, som jag också har gjort nån gång.

Nåja, på väg till julfirande rinner ilskan snabbt av en och dessutom hittade jag ett fint spökreflex på perrongen.

Frusen kuse

Ålderstigen frusen kuse

Min frys är liten, dock hade en kuse lyckats hålla sig gömd - längst in - i ett helt år. Den hade jag ingen större lust att tugga i mig. Däremot blev jag sugen på saffransbulle och med ett paket saffran på väg att bli gammalt följde en cyberjakt på ett bra recept med det gula guldet. Efter ett tag hittade jag Cornish Saffron Cake. Det är en luftig lätt vetedeg och den färdiga kakan påminner en aning om brioche. Här följer en översättning av receptet men kolla gärna de fina bilderna på bloggen Baking for Britain.

Cornish Saffron Cake

1 pkt saffran
300 ml het mjölk
500 gr vetemjöl
1 tsk fint havssalt
150 gr osaltat smör i kuber
50 gr ljust farinsocker
15 gr färsk jäst eller 7 gr torrjäst
80-100 gr russin

1. Blanda saffran med den heta mjölken. Låt stå så smaken kommer till sin rätt.
2. Smörj en avlång brödform.
3. Blanda mjöl och salt i en stor skål. Tillsätt smöret och blanda tills det påminner om brödsmulor till konsistensen. Rör i sockret och blanda väl.
4. Om mjölken hunnit svalna kan du hetta upp den till fingertemperatur. Blanda i jästen så den väcks. Gör detsamma med torrjästen såvida det inte är sådan torrjäst som kan blandas direkt i mjölet. Kolla förpackningen.
5. Gör en grop i mjölet och häll i mjölk- och jästblandningen. Arbeta in mjölet med handen. Fortsätt knåda ca. 10 minuter. Jag knådade vidare i bunken så slapp jag tillsätta mera mjöl. Saffran har ju en uttorkande effekt så det lönar sig att vara försiktig med mjölet.
6. Tillsätt russinen i omgångar och knåda ytterligare ca. 1 minut.
7. Lägg degen i formen och placera den i en plastpåse som du knyter ordentligt. Se till att det finns jäsningsmån uppåt. Låt jäsa 1 - 3 timmar beroende på temperaturen i köket.
8. Värm ugnen till 180 grader och grädda i ca. 1 timme. Kakan blir vackert gyllenbrun och ska låta ihålig då du knackar på undersidan.

En stor legend

På Luciamorgon njöt jag av en vacker och välregisserad Luciafest från Uppsala domkyrka. Förutom domkyrkans egna körer, en flickkör och en gosskör, uppträdde Helen Sjöholm med en nyskriven julsång, Vinterhamn. Benny Andersson har åter komponerat en melodi som lyfter - okomplicerad och sympatisk. Ordsnickaren Björn Ulvaeus bidrar med texten som harmonierar, perfekt.

Dagarna efter Lucia lyssnade jag igenom sången flera gånger, men det var en strof som jag inte uppfattade först. Så här lyder andra versen:

I ditt namn finns en ton av is och snökristaller,
men mer av gran och tända ljus.
Vinterhamn, vinterhamn
när nysnön sakta faller
då kommer julen till mitt hus.
Och med den en man, en gudasänd,
och nu gläds vi åt en stor legend.
Den är var mans och vår är också hans
törnekrans.

Jag tycker mycket om julsånger som knyter ihop julens evangelium med påskens. Men här finns det något som skorrar, ordet 'legend'. Ord är viktiga eftersom de faktiskt betyder något, så därför vände jag mig till lexika. SAOL säger "helgonberättelse, sägen". Bonniers svenska ordbok säger: "helgonberättelse, saga, myt" och Norstedts svenska ordbok säger: "berättelse om (främst) övernaturliga händelser i framstående religiös personlighets liv, helgonberättelse, uppdiktad historia, ohållbar föreställning." Den första definitionen i Norstedts förklaring ger möjligen, med god vilja, lite tolkningsmån; i övrigt är det raka besked och det gör Vinterhamn till en smått problematisk julsång för mig, men det kan jag leva med. Jag hoppas bara att den inte etablerar sig i psalmboken och kyrkorummet för då är vi ute på djupt vatten.

Nu flyttar jag till Slätthög

Jag läser småländska Slätthögs församlings jultidning som finns att ladda ner på komminister Christian Braws hemsida och hinner bara läsa ledaren så drabbar mig insikten att dit vill jag nog flytta. Här är en bygd som tar vara på sina mänskliga resurser och som sjuder av liv. Jag vill också stå i vägkurvan i skogen och se bilarna i rallytävlingen Dackefejden dra förbi så dammet virvlar. Tävlingen gick genom - håll i er nu - Flishult. Ung och gammal deltar i veckogymnastiken i Slätthögsskolan och fisketävling har de också. Så rullar det på i Slätthög; en bygd där man värnar om sina minnen samtidigt som man blickar framåt och där eldsjälarna i såväl jaktlaget som rödakorskretsen hyllas.

Och jag bara känner att jag vill ha en del av den här kakan. Ni i Flishult, Klasentorp och Mistelås: vänta på mig, jag vill också vara med!

Demi-glace

I kokboken Anthony Bourdains franska kök skriver författaren om ingrediensen demi-glace som är en reducerad fond och kan vara antingen ljus eller mörk. Fonden är det som gör att rätterna som serveras oss på goda restauranger ofta smakar snäppet bättre än det vi själva åstadkommer hemma vid spisen. Få av oss hemmakockar har varken tid eller plats för att koka fonder, än mindre reducera dem till demi-glace. Vad ska man då göra? Ja, nuförtiden finns det hjälp att få. I välsorterade mataffärer kan man köpa Puljonkis fina fonder i 1 liters förpackningar. De är laktos-, mjölk- och glutenfria samt utan konserveringsmedel.

Jag prövar just nu HKs demi-glace (utan tillsatsämnen) i klassikern Boeuf Bourguignon. Man behöver endast ett par matskedar och kan därför med fördel frysa in resten i isbitspåsar. Nästa gång man behöver demi-glace så är det bara att trycka ut två eller tre bitar. Demi-glace är trögflytande men om man värmer förpackningen i litet varmt vatten så slinker vätskan lätt ner i fryspåsen.

Det blev en verkligt smaklig gryta. Inte riktigt så mörk till färgen som jag ville men det är nu sekundärt i detta sammanhang.

Tredje advent

He comes, the broken heart to bind,
The bleeding soul to cure,
And with the treasures of his grace,
T'enrich the humble poor.

Så lyder sista versen av John Jenkins Husbands Hark! The Glad Sound. Den finns på skivan Christmas in Early America - underbar julmusik som spelas och sjungs energiskt och trosvisst. Ni som sett filmen Cold Mountain kanske minns kyrkscenen där Nicole Kidmans karaktär sitter i bänken och sjunger medan hon rytmiskt slår takten med handen. Just så själfullt sjungs det på den här CDn.

Mera om sacred harp hymner som man hör i filmen.

Det är så gott 6

Höstens vitkål smakar fortfarande mycket bra. Gör en enkel kålsallad med dressing.

1 msk vinäger eller citronsaft
2 msk olivolja
1 vitlöksklyfta, fint hackad
salt
svartpeppar
örtkrydda som du gillar - pröva färsk körvel
ett par matskedar grekisk eller turkisk yoghurt

vitkål - riv med osthyvel så blir det passligt fina strimlor
kummin eller fänkålsfrön som passar fint med färsk körvel

Blanda ihop alla ingredienserna till dressingen. Om du vill ha en mildare smak kan du blanda ner ett par matskedar fet youghurt. Balansera sältan och örterna efter det. Riv vitkålen och tillsätt så mycket kummin eller fänkålsfrön du vill ha. Blanda i dressingen, var inte för generös; salladen blir lätt för plaskig då.

Den här salladen kan man variera i det oändliga. Man kan komplettera med fint skuren morot (bäst resultat får man med rotfruktsskalare) eller fint strimlad färsk fänkål. Rosta pumpakärnor med olika kryddor (spiskummin, kanel, paprika, chili, koriander, gurkmeja) och salt, det blir gott att strö över.

Med hattarna på sned

Stjärngossar med strutarna på sned är oemotståndliga. I en handvändning förvandlas ynglingar som till vardags aldrig skulle ta ord som 'fålar' och 'redeliga män' i sina profana munnar till korister som sjunger Staffansvisor koncentrerat och med stort allvar. Blandningen av den rart komiska utstyrseln och stundens högtidlighet känns fräsch i en tid då alla tycks vilja se ut som om de har full koll precis som folket i en Tommy Hilfiger annons.

Vintern är utmanande för de propra och välmanikyrerade. Då snöstormen blåser in rinner maskaran och kinderna glöder röda, vare sig du vill det eller inte. Och detta får mig att ömma för mina medmänniskor när de hastar längs igensnöade trottoarer med mössorna på sned.

LUCIA

Titta på Luciamorgon från Uppsala domkyrka. Om inte för annat så för att höra Helen Sjöholm sjunga den fina sången Vinterhamn av Andersson och Ulvaeus cirka 15 minuter in i programmet. Bereden väg för Herran med rap är också hörvärt.

Gäsp

Som ett julkort i december kommer nyheten att julbocken i Gävle brunnit ner. Gäsp. Den har vi ju hört förut men litet komiskt blir det då polismannen svarar på frågan: "Vad hände då ni fick larmet, vad fick ni veta då?" - "Att bocken brann."

Gävlebornas beslutsamhet att bygga upp det arma kreaturet - år efter år - är beundransvärd men kan de inte få till pålitlig övervakning? Annars kan de ju sluta rapportera om eldhärjningen, den hör väl till vid det här laget.

Vilda djur

På YLEs hemsida skriver de om den illegala handeln med vilda djur. Endast narkotika- och människohandeln samt handel med förfalskningar är större. Då infinner sig frågan: vad är det för människor utan tillstymmelse av allmänbildning och kunskap som skapar den här efterfrågan? Knappast lottlösa analfabeter. Jag blir arg och upprörd. Människan är så otroligt dumdristigt fåfäng. Var finns Batman då man behöver honom?

Här en dikt för att stilla raseriet:

Dear Father Christmas

Dear Father Christmas
This year please bring me
a pet rhinoc ... rhisoser ...
rhinisus
rhinsiocerus
rhisky hoperus
rhibsipoperus
er ...
I've changed my mind.
Bring me a rabbit instead.

Roger Stevens

Klichéerna räddar dagen

Också en oförberedd lektion kan bli riktigt lyckad.
Det är eleverna som ger en energin att orka.
Även den längsta dagen har ett slut.

Den här måndagen ville jag inte ha - alls.
Men klichéerna räddade dagen. Även om den tredje är mera en truism.
Anyways.

Andra advent

I dagens lucka i min virtuella kalender sjungs John Henry Hopkins We three Kings of Orient are, en av många många underbara julsånger från den engelskspråkiga världen. Som de flesta andra julsånger finns den i en mängd olika arrangemang; traditionellt körarrangemang till mera nedtonat modernt. Och som nedan, en uppdaterad första vers.

We Three Kings

We three kings of Orient are,

One in a taxi,

One in a car,

One on a scooter,

Blowing his hooter,

Smoking a big cigar.

Anon.

Jordens undergång

Ja, så hann jag bara avsluta det förra inlägget så ser jag att ryssarna struntar i att handla julklappar i år eftersom mayakalenderns långa tideräkning avslutas vid den 21 december och då har vi undergången bak hörnet. Den 21 december kommer jag att sitta på tåget mellan Helsingfors och Vasa så jag måste nog bunkra upp min extremöverlevnadspackning nu. Bäst är att klä sig i ylleunderkläderna och lager på lager. Jag lämnar finstövlarna och tar mina vandringskängor istället. Kanske slänger jag med några konserver och litet vatten plus en karta och kompass för om tåget stannar i Toijala så tänker jag åtminstone försöka ta mig till julfirandet i Malax.

Önskelistor

Vi i styrelsen för språklärarföreningen här i södra Finland ska inkludera Språklärarens Önskelista i vårt rundbrev nu till julen. Listan ska fokusera på immateriella önskningar men eftersom den inte har publicerats än så avslöjar jag inget om vad som finns på listan. Däremot kan jag säga att det skulle vara nyttigt för alla att skriva en sådan här önskelista som inte utgår från de helt personliga behoven utan låta önskningarna ta avstamp i något som gagnar en större krets. Skriv listan och försök att uppfylla önskningarna själv.

Francis Spufford ber inte om ursäkt

Francis Spufford ber inte om ursäkt för att han är kristen. Han ber inte om ursäkt för en religion som ger lösningen på ett problem som många människor inte vidkänns; den verkliga orsaken till varför kristendomen är så oerhört pinsam - den är ju helt onödig.

Såvida du inte inser att människan innerst inne inte är god; vår grundenhet är inställd på vad Spufford kallar HPtFtU (Human Propensity to Fuck things Up = Mänsklig Benägenhet att Strula till det) och att det finns någon utanför dig själv som kompenserar det faktum att du inte klarar av att leva upp till de vansinniga principer som kristendomen erbjuder: att helt utan egenintresse skänka bort dina ägodelar, att aldrig slå tillbaka, att älska främlingar som du älskar din familj, att inte leva för morgondagen.

Jag läser Francis Spufford's Unapologetic med underrubriken "Why, despite everything, Christianity can still make surprising emotional sense". Den fokuserar - inte på kristna tankar och idéer - utan på vardagen och den mänskliga erfarenheten; kristna känslor, på deras begriplighet och vuxna värdighet.

Poesi kan få ögonen att tåras

I talet till studenterna igår citerade rektorn Karin Boyes dikt I rörelse som inleds med strofen "Den mätta dagen den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst." Istället för att fokusera på materiell säkerhet så talar Karin Boye om mål och mening, om färden och vägen "som är mödan värd." I vår tid då materiell välfärd sätts på första plats så kan man knappast hitta bättre ord på vägen åt nybakade studenter.

Den passar också bra en självständighetsdag då vi ser tillbaka på vår ganska korta men värdefulla historia som självständig nation. Trevlig dag till alla!

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Fira Finland ryskt

Studentdimission och självständighetsdag betyder alltid glögg och middag med kollegerna. Idag gick vi till den äldsta ryska restaurangen i stan, Bellevue på Skatudden. Vi njöt av olika klassiker; ingen tog dock störrommen som gick på 80 euro för 30 gram. Jag valde saltgurka med honung och smetana till förrätt. Varmrätten var lammnjure med champinjoner i madeirasås serverat med korngryn. Den något metalliska inälvssmaken blev nästan överväldigande men om man skopade rejält med madeirasås på njurbitarna så var det hur gott som helst. Efterrätten var Baked Alaska - slurrrppp!  Bellevue är ett bra alternativ, omtänksam och vänlig service i trevlig omgivning.

Strejka jul

Flera röster har höjts på sistone och påpekat att man inte är tvungen att hoppa på det hysteriska juldekorationståget. Ta det lugnt, lev som vanligt och njut i all vardaglighet av de ljuspunkter som advents- och jultiden bjuder. Glöm glansmagasinens perfekta julhemsfinish och var litet som ängeln i dikten:

A Plea from an Angel

'I want to be different!
I want to wear brown -
And strum on a banjo -
And fly upside down ...'

Trevor Harvey

Produktupplysning

Allting som innehåller knäck brukar vara gott så jag provar receptet på knäckpepparkakor som fanns i senaste numret av Kyrkpressen (48) och det är ett bra alternativ. Man ska baka medan degen är varm och den är elastisk och lättkavlad. Smaken är god och knäcking men ytan blev aningen bubblig och ojämn.

De bränns lätt så stå vakt vid ugnen. Jag använde den ljusa sirap som jag hade hemma och det kan hända att knäcksmaken blivit kraftigare om man använt mörk sirap.

Det stod inte vems receptet var, och för er som inte har Kyrkpressen kommer det här:

3 1/2 dl sirap
250 g smör
2 1/3 dl socker
2 1/2 tsk nejlika
2 1/2 tsk kanel
2 1/2 tsk matsoda
13-14 dl vetemjöl

Smör, socker, sirap och kryddor kokas snabbt upp. Vetemjölet och sodan tillsätts då blandningen ännu är het. Den varma degen kavlas ut till en tunn platta. Försök hålla degen varm - annars är det svårt att få pepparkakorna att bli tillräckligt tunna. Grädda i 200 grader tills de får önskad färg.

Första advent

Så här gick det nog inte till, men i alla fall:

WANTED - a reliable star

to lead small party

westwards. Bright, with

good sense of direction.

Wage dependent on

experience. Send CV to

Wiseman, CHILDWATCH.

- Sue Cowling

Jag gillar en mormon, och Fjällräven

Sångaren i bandet The Killers är mormon och blev överrumplad av att ifrågasättas av ateisterna Richard Dawkins och Björn Ulveaus i Skavlan. Den diskussion som kunde - och borde - ha tillåtits blomma ut måste avbrytas för Brandon skulle upp på scenen med sitt band. Jag gillar inte mormonismen särkilt väl men sympatiserade med Brandon för det är inte roligt att stämplas som dum och ignorant på grund av sin tro som ju är en av grundpelarna i ens syn på tillvaron.

The Killers kommer från Las Vegas och den staden är väl mest blingblingbling har jag tänkt men ett reportage i senaste veckas HBL fick ju en att inse att det finns vanligt liv också på den planeten.

Gårdagens snöblitz blev det ultimata testet för mitt ytterplagg Luhkka cape tillverkat av Fjällräven. Bättre finns inte!

Julmånad

Idag är det julmånad och nu får man börja bejaka julstämningen en aning. Ett bra sätt är med Klassisk jul i Sveriges P2.

Med snön kom vi-andan

Idag har vi reflekterat över snöovädret och dess inverkan på folket i stan. En kollega vittnade om solidariska medtrafikanter som hjälpsamt skuffar igång bilar och jag som framhärdar i min bojkott av morgonmetron har känt gemenskap med andra fotgängare som plumsat fram i snön idag; man stiger villigt åt sidan i pudersnön och låter andra passera. Varubilen som hade leverans till skolköket vågade sig inte ner i backen utan fick stanna en god bit ifrån. Vips var skolvärden Joni framme med en snöskopa som han och chauffören körde ner varuvagnarna på. Allt går att fixa.

Sedan var det ju bärgningsbilsföraren. Han tappade nerverna med en ilsket tutande bilist som låstes in och försökte ta sig förbi. "Ei onnistuu p*****e!!!" skallade det mellan husen. Och just så rycktes man brutalt ur vintersagans förtrollning.

Closet royalist

Jag bekänner här och nu att jag gärna läser nyheter om Will&Kate - duke and duchess of Cambridge. Igår då jag var nästan färdig med provrättandet så unnande jag mig en kort rapport om deras besök i Cambridge. Tidigare i höst så var det Kates lyxiga gummistövlar som intresserade och det ledde vidare till den franska lyxgummistöveltillverkarens hemsida. Jag attraheras av prinsparets - till synes - mysigt privilegierade och stilfulla liv för jag har ju inte horder av paparazzin i hälarna.

Och gummistövlarna var faktiskt otroligt snygga.

Page 3

Jag gillade kampanjen Turn Your Back On Page 3 på facebook igår och dränks nu i meddelanden och uppdateringar därifrån. Om det fortsätter så här så får jag snart turn my back on Turn Your Back On Page 3. Kampanjen går ut på att stoppa bara bröst-bilderna i tabloider som The Sun och det är något jag understöder helhjärtat. Mera om kampanjen - vars slogan är "boobs are not news" - här.

Det här är ett gnällinlägg

Igår på hemvägen såg jag en dam som grälade på en vuxen man som cyklade på trottoaren. Sånt irriterar mig också men det såg ju bara komiskt ut då hon stod och vevade med armen och han lugnt cyklade vidare så jag beslöt att inte bli en världsförbättrare som gormar och hötter med näven ute bland folk. Jag dumpar gnället här i stället.

• Hundägare: gå på rätt sida av vägen och vingla inte kors och tvärs. Kom ihåg att hunden ska väja för människor, inte tvärtom.
• Vuxna cyklister: trottoaren är till för fotgängare, du ska cykla på vägkanten eller längs en cykelled.
• Kollektivåkare: bilda kö, stå i kön och bete er inte som om en sittplats betyder liv eller död.
• Folk som passerar en dörröppning: kom ihåg att någon kan vara dig hack i häl så låt inte dörren smälla fast.

Sen kunde jag säga nåt om motionärer med extremt prassliga prasseldräkter och gångstavar utan dämpande tassar, men man ska spara på gnället.

Tidig är timmen

Det är tidigt och sömnen har flytt så jag läser tidningar på nätet. Nyheten som fanns i engelskspråkiga tidningar igår kväll har nu nått de svenska och där gottar man sig över att pressen i Kina - igen - har svalt en låtsasnyhet från den satiriska The Onion med hull och hår. "Nordkoreas Kim Jong-un har blivit vald till världens sexigaste man" citerar man nu i Kina. 

Estetiska preferenser och skönhetsideal ska absolut få variera mellan folk och länder men det här, som en extatisk kinesisk reporter skriver, är väl ändå för mycket: "With his devastatingly handsome, round face, his boyish charm and his strong, sturdy frame, this Pyongyang-bred heartthrob is every woman's dream come true." 

Det är speciellt två ord som jag har svårt att smälta: devastatingly och heartthrob. Sedan får kineserna tycka vad dom vill.

Kindred spirit

Härligt att inse att du inte är den enda som beter dig på ett visst sätt. Senaste episoden av Miranda innehåller en scen där Miranda och väninnan Stevie ska öppna luckan i chokokalendern.

- 'But where's the chocolate?' frågar Stevie
- 'Where's the chocolate? Eaten on the first day of purchase.' svarar Miranda

That's the spirit. Men i år sparar jag på kalenderfronten. Har enbart min virtuella. Tre dagar kvar.

Mörkret begränsar

I mörka november får man vara snabb ut på länk innan det blir mörkt. Om man vill springa runt åkrar och ängar, genom arboretet (kollade SAOL - det heter faktiskt 'arboretet') och tillbaka till Hertonäs utan att vara mörkrädd, vill säga. Blottaren som jag skidade förbi en solig februaridag vill jag inte möta på skogsstigen en mörk novemberkväll. Så man gör sitt bästa för att ta vara på de bleka soltimmarna och gnisslar tänder över denna orättvisa begränsning.

Don't try this at home

Det här vill man ju gärna prova: friterad kalkon. Den som tycker att grillning är cool får tänka om, här är den verkligt tuffa bakgårdsmatlagningen.

Åh! Det här är godare

Ni kommer att tacka mig för den här länken: How to cook the perfect chocolate cake! Jag använde choklad med 70% chokladhalt.

Det är så gott 5

Yotam Ottolenghi heter en kock som rönt en hel del uppskattning med sina vegetariska recept. I somras bläddrade jag i hans receptbok Plenty och den var habegärlig. I veckan prövade jag hans recept på rödbets- och rotsellerigratäng och den var otroligt god. Se bara till att koka rödbetorna först, den lilla detaljen i receptet hoppade jag över i min iver att få härligheten i ugnen. Spännande krydd- och smakkombinationer i november.

Hans nyaste bok är Jerusalem (som också är hans hemstad) med kulinariska influenser från stadens muslimska, judiska, arabiska, kristna och armeniska grupper. Mat förenar.

Cyniska kommentarer om intriger i kyrkokören

Kärlek och disharmoni (Heart and soul är originaltiteln) heter en serie som går i TV just nu och den är bara för mycket. Persongalleriet är till den grad karikerat att ordet trovärdig inte kan nämnas i samma mening. Intrigen har man tvålat in i så mycket såpa att berättelsen försvinner i löddret. Esther är kvinnan som lämnats av sin kantorsman för en förförisk och ondsint första sopran som sprider illvilja och otrevnad omkring sig var hon går. Körmedlem vänds mot körmedlem och de som inte håller måttet får gå. Men allt är inte gloom and doom. Den nye pastorn med vacker hårman och progressiva idéer sluter snabbt upp bakom Esther och hennes supportrar. Nu undrar jag hur det ska gå för den stammande men skönsjungande tenoren som blev hemlös. Vad är det för mörk historia den nye pastorn delar med den ondskefulla sopranen? Jag tittar säkert på nästa episod, om inte för annat så för nöjet att kruxa av klichéerna och fröjdas över den ogenerat töntiga intrigen.

Har jag gjort något dumt

Söndagseftermiddagens lugn och ro resulterade i ett medlemskap i The Chocolate Tasting Club. Visst har franska Valrhona en butik i det som var Kämp Gallerian innan det bytte namn för inte så länge sedan. Men vem ids nu ta sig in dit och handla vid disk då man kan få en ask engelska praliner levererad hem!

Nu är det här bara på prov. Jag recenserar så snart den första asken ramlar in genom brevluckan.

Skriva om kärlek

Twilights Bella och Edward har ersatts av Ana och Christian i Fifty Shades of Grey. Den förra har kritiserats för abstinens - Bella tyckte sex var värt att vänta på - och den senare kritiseras för de grafiska och detaljerade skildringarna av Ana och Christians vuxenlekar. Läser man recensioner av EL James Fifty Shades of Grey (nummer ett i en trilogi) så varierar omdömena från tafflig, statisk till hegeliansk herre-slav-historia. Dialogen och intrigen beskrivs som osannolik och förutsägbar smutslitteratur. Kritikern på The Guardian summerar: "James writes as though she's late for a sex scene" och det är utan tvekan erotiken som är huvudsaken. Miljontals kvinnor - och säkert en del män - läser de här typiska kärleksromanerna med atypisk sex med stor behållning. Jag kommer nog inte att läsa dem - livet är för kort.

Den som törstar efter berättelser om emancipation, kärlek och levande livet kan istället söka dem i, till exempel, Fru Marianne (1897) av Victoria Benedictsson eller Their Eyes Were Watching God (1937) av Zora Neale Hurston.

Foodie-Hemingway

Läsare av Enid Blytons Fem-böcker brukar tala om picknickluncherna och tebjudningarna med läckra smörgåsar och kakor som de fem detektiverna mumsar sig igenom. C.S. Lewis använder sig av samma matstrategi för att återställa lugnet och etablera litet vardagstrygghet mellan varven. Jag snålas fortfarande på den gräddstinna koppen choklad som Lucy fick dricka i The Voyage of the Dawn Treader - tror jag det var.

Otippad lit-foodie är machomannen Hemingway som i The Garden of Eden presterar ett par tiopoängare. Den som läser följande frukostbeskrivning utan att snålvattnet flödar till är osedvanligt förhärdad:

On this morning there was brioche and red raspberry preserve and the eggs were boiled and there was a spat of butter that melted as they stirred them and salted them lightly and ground pepper over them in the cups. They were big eggs and the girl's were not cooked quite as long as the young man's. He remembered that easily and he was happy with his which he diced up with the spoon and ate with only the flow of the butter to moisten them and the fresh early morning texture and the bite of the coarsely ground pepper grains and the hot coffee and the chicory-fragrant bowl of café au lait. 

Sedan fortsätter det med lunch:

They were hungry for lunch and the bottle of white wine was cold and they drank it as they ate the celery rémoulade and the small radishes and the home pickled mushrooms from the big glass jar. The bass was grilled and the grill marks showed on the silver skin and the butter melted on the hot plate. There was sliced lemon to press on the bass and the fresh bread from the bakery and the wine cooled their tongues of the heat of the fried potatoes. It was good, light, dry, cheerful unknown white wine and the restaurant was proud of it.

Om Hemingway bara hade låtit de unga tu på semester i den soldränkta fiskebyn fokusera på mat och dryck så hade saker och ting kanske inte gått på tok.

Det är så gott 4

Nån dag då du känner dig på pysselhumör ska du tillreda involtini. Det är en syditaliensk rätt som är oerhört anpassningsbar; man tager vad man haver. Basingredienserna är aubergine eller zucchini som skivas tunt, fylls med en blandning av bulgur, nötter, ost och kapris. Ruladerna steks sedan i ugnen med en läcker tomatsås som täcke. Så här är receptet i Nigella kort och gott (sidorna 115-116), något förkortat och med alternativa ingredienser.

till såsen:
1 lök
1 vitlöksklyfta (eller flera)
1/2 tsk torkad oregano
2 msk olivolja
3 burkar (à 400 gr) krossade tomater
2 tsk socker
salt och peppar enligt smak
auberginer eller zucchini, 2-3 st

till fyllningen:
1 1/4 dl bulgurvete
1 tsk torkad oregano
3 1/2 dl kokande vatten
1/2 dl grovhackade nötter, pistasch eller cashew
200 g fetaost, smulad
1 vitlöksklyfta, hackad
1 salladslök (kan lämnas bort)
2 msk kapris eller oliver, hackade och avrunna
1 ägg
en nypa kanel

Skiva auberginerna eller zucchinin tunt t.ex med en bred osthyvel som ger tjocka skivor, lägg på plåt och rosta varsamt i ca 175 grader tills de är mjuka och lätthanterliga. Ta ut och låt svalna.

Såsen: skala och hacka löken grovt, skala vitlöken och lägg allt i matberedaren tillsammans med oregano och kör till mos eller nästan mos. Fräs i en stor gryta (med lock) i olivolja på medelvärme tills det är mjukt. Tillsätt tomaterna och sockret, rör om och koka under lock på svag värme.

Fyllningen: koka upp vattnet och häll över bulgurvetet som får stå och dra tills grynen har absorberat tillräckligt mycket vätska så de är mjuka. Häll av i durkslag och sedan över i en skål. Tillsätt  oregano, hackade nötter, den smulade fetaosten, hackad vitlök, salladslök, och kapris eller oliver. Blanda varsamt. Vispa upp ägget lätt tillsammans med kanel och blanda i.

Ta aubergine- eller zucchiniskivorna en och en och lägg en klick av blandningen på änden närmast dig och rulla sedan ihop till en rulad. Lägg de knubbiga rullarna i en ugnsfast form och slå över tomatsåsen. Grädda i 190 grader i ca 30 minuter. Garnera med eventuellt överbliven fetaost och nötter.

Pod

Radio Vega i all ära men podradio är bättre och jag vänder mig allt oftare till favoriterna på nätet och det finns mycket att lyssna till. En alldeles ny upptäckt som en vän tipsade om är P2s Tidigt med Per Feltzin där man kan höra musik från antiken fram till barocken. Musiken varvas med kommentarer som är både insiktsfulla och fyndiga. En annan kunnig radiovärd är Fiona Ritchie som är värd för NPRs Thistle and Shamrock och hon rör sig i sfären mellan skotskt, irländskt och världsmusik. Det senaste programmet från 7 november, Common Currency, innehåller två intagande vackra maorimelodier framförda av ett nyzeeländskt band (drygt 37 minuter in i programmet).

Tack uppfinnaren av podradio, var skulle jag vara utan dig!

Med en mugg

På min arbetsplats hittar man muggar med kallt kaffe på varierande ställen. Vi lämnar dem efter oss på bord, bredvid datorer och på fönsterbräden. Behovet av en värmande dryck finns hos alla. Det ska vara en mugg på morgonen, sedan en vid tians rast, efter lunch och ytterligare mera kaffe eller te för de stackare som undervisar ännu mellan två och fyra. Konsumtionen är hög och slöseriet är enormt eftersom mycket kaffe slängs bort; jag känner ingen som njuter kaffeslatten som hunnit svalna.

Muggen har också andra fördelar och effekter. Det är mycket trevligare att sätta sig i soffan tillsammans med en kollega som läppjar på något varmt. Det är en enkel men trivsam gemenskap.

Men inte nu igen

Ett liv utan nycklar och mobiler och andra småsaker önskar jag mig. Nu just ligger min telefon inlåst på läktaren i en av nejdens medeltidskyrkor. Varför, varför, varför är det så svårt att ordentligt lägga tillbaka sakerna i väskan? Hur ska jag nu vakna imorgon? Väckarklockan har gått sönder (helt utan min medverkan) så nu litar jag på att den inbyggda dygnsrytmen sköter sitt. (Undviker termen 'biologiska klockan' emedan den kan ge upphov till missförstånd).

Bildavund

Ibland läser jag kändisintervjuer. För ett par veckor sedan var det dame Judi Dench som fick frågorna i The Guardian. I intervjun nämnde hon att hon sällan tar fotografier nuförtiden. Då hon reser någonstans så har hon med sig akvarellfärgerna istället, då ser och minns man mycket bättre menar hon. Det låter troligt. Personligen tror jag inte att jag skulle ha tålamodet och inte talangen heller, för den delen. Så, jag drömmer om en bra kamera som man kunde ta sådana här fina höstbilder med.

Litet på sidan om

Dokumentären om den bohemiska Edie Beale och hennes ålderstigna mor Edith Bouvier Beale (faster till Jackie Kennedy) är för långsam och utdragen för att man ska orka se den i dess helhet. Däremot ska man inte missa avsnittet där Edith sitter i sängen och sjunger Tea for Two omgiven av tallrikar, katter, brev, tidningar och gamla fotoalbum. På huvudet har hon satt en svajig vidbrättad solhatt; en pust från glamorösare dagar bland aristokrater och gårdsfester och cabareter.

Filmen påminner mig om en flyktig bekantskap som jag gjorde för cirka tolv år sedan då min väninna Judy och jag åkte ut till en by i Devon för att hälsa på en äldre dam som brukade ackompanjera Judy då hon sjöng. Jag minns inte namnet på vare sig byn eller damen men stugan hon bodde i minns jag tydligt. Som de flesta gamla stenhus på den engelska landsbygden hade det små fönster och djupa fönsternischer. Den lummiga och vildvuxna trädgården fick helt klart sköta sig själv.

I vardagsrummet där vi satt rådde en fascinerande ordnad oordning. Det var varken sunkigt eller smutsigt, bara råddigt. Atmosfären i sådana här hem är ofta påtaglig men något svårdefinierad. Färgerna var blekta, möbler och textilier, ja varje liten sak, andades oföränderlighet och etablerat liv. De nersuttna fätöljerna med handbroderade kuddar hade stått på samma plats i åratal; det blankslitna golvet talade ett tydligt språk.

Smått excentrisk men mild och god bad husets värdinna inte en endaste gång om ursäkt för oordningen, det var helt enkelt så här hon levde. Trots att jag själv inte skulle stå ut med röran så tyckte jag att det var både ombonat och gemytligt för det var ett hem som präglades av saker som behövdes och fyllde en funktion; det var inte belamrat med prylar som var framställda för att beskådas. Med homestyling och homestaging i magasin, tidningar och TV-program så är det uppfriskande med eklektiska interiörer som formats av de inneboende och deras liv. Ett sådant hem önskar jag mig då jag är 70+.

Dokumentären om Edith och Edie kan ses på YLE Arenen fram till den 12 december.

Miljöskadad

I eftermiddags var jag på retur till Duvemåla i sällskap med en kollega. Snett framför oss på första balkongen, där vi hade våra platser, satt ett par som inte stängde av mobilerna utan satt och pysslade med dem hela tiden - som de värsta elever. Av gammal vana tänkte både min kollega och jag knacka dem på axeln be dem stänga av. Turligt nog så hann vi besinna oss. Under pausen kom vi fram till att de hade de där textningsmojängerna som delas ut till alla som inte har full koll på svenskan.

Paus med servering

Efter tio år bakom katedern, bland pulpeter, med näsan i uppsatshäften och ett ständigt tjat om mobiler och ipods och ipads så har jag gjort mig förtjänt av en paus med servering och köksarbete. Från september-december 2013 kommer jag att studera vid Ballymaloe Cookery School i Shanagarry Co. Cork, Irland. Den som har tid och lust kan lyssna till vad Rory O´Connell har att säga om matlagning och skolan som han varit med och grundat.

Ett Pirkkaaktigt tips

Man kan faktiskt spara på de nedbrytbara kompostplastpåsarna genom att vira in skal och matrester i tidningspapper innan man lägger dem i påsen.  Påsen hålls fräsch längre och börjar inte genast stinka apa.

Jag är ett instrument

Stämbanden är det enda instrument som jag spelar. Min musikalitet är begränsad och hänvisningar till intervall, fiss-moll och sekunder är totalt bortslösade på mig. Hemioler låter som något från Mumindalen i mina öron. Det är säkrast att peka med fingret i notbladet och säga 'där'. Notvärden och takter kan jag räkna - någotsånär - men bäst fungerar det då jag gungar med i musiken för då faller allting på plats. Plus att jag har stenkoll på dirigenten och där klarar jag mig ofta bättre än de musiker som har stenkoll på notskriften. Det är ju dirigenten som bestämmer och spelar på kören, sitt instrument.

Mitt instrument används bäst tillsammans med andra röster och samarbetet som utmynnar i samklang och harmonier gör körsången till något av det värdefullaste jag gör på fritiden. Att jag kan musicera med Mozart, Bach och Respighi är ofattbart. Ensam kan jag inte göra det men i kören blir jag delaktig och ansvarig och det gör mig lycksalig.

Jag hoppar av metron

Det finns få saker som metropassagerarna avskyr så högt som dödtid på perrongen. Det vet jag av egen erfarenhet. Metron är det snabbaste färdmedlet i stan så tre-fyra minuters väntetid passar inte in i profilen och perrong-limbot ska därför undvikas, till varje pris. Två gånger i höst har jag - efter att ha kämpat mig igenom massan som tränger sig in samtidigt som avstigarna ska ut - nästan blivit nedsprungen av panikslagna Brändöbor som sprängt in på perrongen för att hinna med just det där tåget tåget vars dörrar håller på att stängas. Nu är det slut och jag väljer bort två-minutersfärden och  går i ensamt majestät genom Hertonäs koloniträdgård och över bron till Brändö. Idag kom slasksnön ner horisontellt men det gjorde ingenting för det finns ju inga dåliga kläder, bara dåliga väder. Eller hur det nu heter.

Jag faller till föga

Jag känner en oemotståndlig lust att sträcka mig efter skatten som ligger längst in i mitt CD-skåp, julmusiken. Men så här i början på november ska jag försöka ge mig till tåls. Jag brukar alltid börja smyglyssna i november och inte tröttna förrän julveckan är över. Men säsongen är ju så kort och min samling med julmusik är så stor så nu tar jag och plockar litet med skivorna åtminstone. Överst på högen syns min storstora favorit Folkjul. 

Ikväll, med novembervätan droppande på mitt fönster, så skulle det vara välkommet med något så jag faller till föga och lyssnar på den irländska kören Anúna som sjunger Winter Songs. Det blir en liten glöggskvätt också.

Olustigt

I Sveriges radios P1 rapporterar de om forskning där man lyckats föryngra hjärnor hos äldre möss med blod från yngre möss. Forskningsrönen är ännu inte publicerade och har alltså inte granskats kritiskt av andra forskare men nog fryser blodet i mina ådror av den här nyheten. Jag kopplar helt in på sci-fi spåret och ser en fasansfull framtid med inhumana blodfarmer där ett människoliv inte är värt ett ruttet lingon. Man blir lätt paranoid.

Dags att tänka om

Ofta hör jag folk påstå att det inte går att äta gott i Storbrittannien. Fel, fel, fel säger jag som Brasse Brännström i Fem myror är fler än fyra elefanter. De brittiska öarna har ett kulet klimat. Det regnar mycket och det kan vara råkallt under alla årstider. Med ett sådant klimat behövs det energirik kost. 'A hearty meal' ger krafter och värmer innan man ska ut igen.

Nigella, Jamie, Rick och Gordon har under de senaste decennierna uppmuntrat britterna att börja uppskatta och använda de underbara råvarorna som växer i trädgårdar och odlingar land och rike runt. Växtsäsongen där är mycket längre än här i Finland där vi skryter med kalakukko, memma och inlagd sill. Hallå. Dags att tänka om.

Middag som intogs vid puben Twice Brewed Inn i byn
Hexham.  (Bild: Solveig Nylund)

Ikväll samlas mina medvandrare från sommarens tur i norra England hos mig kring en måltid som ska ta oss tillbaka till de vindpinade nejderna längs med Hadrian's Wall.  På menyn finns haggis (levererades av en vänlig kollega som besökte Edinburgh i början av veckan) och sticky toffee pudding.

Coca-Cola + Big Mac = sant

Igår, efter att ha gjort reklam för jordärtskockan, gick jag och köpte en Big Mac-måltid med Coca-Cola åt mig själv, spände fast väskan på pakethållaren och cyklade hem. Potatisen hann bli mjuk, i övrigt var det en njutning från början till slut. Jag har en teori om hamburgare och läskedrycker; recepten är utarbetade så att de ska harmoniera med varandra på ett oemotståndligt sätt. Ett par gånger har jag tagit mjölk till burgaren och det var - milt uttryckt - en besvikelse.

Den som har sett filmen Sideways kanske minns scenen där vinkonnässören Miles sitter och deppar på ett hamburgerhak och smygdricker ur flaskan som varit kronjuvelen i hans vinsamling. Miles sorger och besvikelser till trots så kan man skönja lycksaligheten i hans ansikte då han äntligen får njuta innehållet i flaskan som sparats för en dag med stort D. Det enda jag kunde tänka på var: "Det hade varit godare med Cokis".

Det är så gott 3

De som inte brukar använda jordärtskockor i kosten borde börja idag. Jordärtskockan är en korgblommig växt och det är knölen eller rotstammen som vi använder som rotgrönsak. De ser inte mycket ut för världen och är arbetsdryga att skala men det lönar sig till sista knölen. Jag tycker att Tina Nordströms soppa på jordärtskocka med citron-dillolja är god. Smaka och se!

The Beast Within

För ett tag sedan märkte jag att min högra pektå såg underlig ut, den hade blivit bullig och ojämn. Då börjar man ju fundera. Så kom jag ihåg hur jag i somras i raseri sparkade till en ugnslucka som inte hölls fast. Trots träskon på foten så blev det lite blodsutgjutelse. Igår kunde jag slutligen plocka bort nageln som en mogen frukt från sin gren. 

Jag har i raseri söndrat saker förr och det brukar kännas bra efter den lilla eruptionen. Tills man ångrar sig; den där skräpkorgen jag hoppade sönder var ju riktigt fin och fjärrkontrollen till radion – nu när den är sönder så är det ju jobbigt att alltid lomma fram till apparaten för att ändra kanal och volym. Så får man stå sitt kast. 

Bokmässan PS

Mat- och vinmässan pågick samtidigt som bokmässan i helgen. Ett bokverk och två bakverk köpte jag hem. Citronmarängpajen var perfekt från det spröda skalet, genom den fylliga citronkrämen till den mjuksega marängen ovanpå. Jag har försökt och försökt att få till stånd en sådan maräng. Jag har googlat och prövat och misslyckats och prövat igen. Jag har nu insett att jag måste köpa en ordentlig karamelltermometer. Men jag kommer aldrig till skott.

Din läsning

Man behöver inte gå på bokmässa för att vidga sina vyer, det räcker med att läsa en bok. Böcker, långt mer än filmer, öppnar nya horisonter för läsaren. Som läsare blir du medskapare eftersom texten du läser måste möta din egen fantasi och dina egna erfarenheter för att komma till liv. Nuförtiden hinner en roman knappt nå bokhyllorna innan någon sitter och filar på filmmanuset och då lönar det sig att minnas att i filmens tolkning tar du del av någon annans fantasi och erfarenheter. I en tidsålder då människor är helt fokuserade på det individuella förvånar det mig att så många nöjer sig med att se filmen. 

Få har vittnat om litteraturens betydelse bättre än Francis Spufford: Without books you see or perceive the world through your own eyes only. With books you take a broader view – you see or perceive through the eyes of the world around you. (Hört på bokmässan i Göteborg för något år sedan så visst är det bra med bokmässor.) Lästips: The Child that Books Built av Francis Spufford.

Skämmigt

Ibland får vi lärare för oss att spexa och bjuda litet på oss själva. Vårt kollegium har bland annat imiterat Huutajat (manskören som vrålar fram sina sånger) och så har vi haft mannekänguppvisning. Då samlade vi allt kvarglömt i skolan – kläder, paraplyer, fotbollar och väskor – och så gick vi catwalken inför eleverna. Båda gångerna har det funnits en eller ett par elever som så uppenbart skämts å sina lärares vägnar att de knappt kunnat titta på hur vi gör bort oss så. Vi borde helt enkelt veta bättre.

Samma känsla får jag då jag ser David Frosts intervjuer med president Richard Nixon, fem år efter att han återvaldes och tre år efter att han avgick på grund av Watergateskandalen. Se ett kort klipp. Samtalen spelades in under 12 dagar och råmaterialet är drygt 28 timmar film som klipptes ihop och sändes i fyra program 1977. Både intervjuaren och den intervjuade ser samlade ut och samtalet förs i en allvarlig och respektfylld ton. Nixon gestikulerar och värjer sig, förklarar och pläderar för att han aldrig försökt hindra rättvisan från att ha sin gång. Så framställer Frost nästa bevisning och kameran zoomar in på Nixon. Han lyssnar tålmodigt men i ögonen ser man en blandning av irritation, förlägenhet, skam och – tror jag – ånger. Det är pinsamt att se på. Jag tycker synd om honom. Arma, arma Nixon. Du borde ha vetat bättre.

Stampa snö

Det låter hemtrevligt då folk stampar av sig snön i farstun. Det är så uppenbart att nu kommer man in i värmen och sällar sig till gemenskapen inomhus. Samma effekt uppnås överallt; hemma, på jobbet, i banken, på caféet - det är bara mysigt. Mysigt är det också med den första snön som nu har lagt sig. Meteorologen hade utlovat vintrigare väder och alla vet vi ju att snö är resultatet av vattendroppar som bildar kristaller då det blir kallt. Trots den här vetskapen så föredrar jag Fiona Macleods förklaring att det högt upp vid polen finns en snöväverska som samlar kristaller och då hon har tillräckligt många låter hon dem singla ner över jorden:

[...] And she sails to the edge of the world we see:
And waits till the wings of the north wind lean
Like an eagle's wings o'er a lochan of green,
And the pale stars glow
On berg and floe...

Then down on our world with a wild laugh of glee
She empties her lap full of shimmer and sheen.
And that is the way in a dream I have seen
The Weaver of Snow.

Vikten av en bra våg

Skillnaden mellan en grynig och smaklös bechamelsås (lördagens moussaka) och en slät, smakrik sådan (gårdagens svamplasagne) ligger i en bra hushållsvåg.

Förlåt magistern

I dagens The Guardian skriver bl.a. Englands undervisningsminister ett brev till en f.d. lärare där han ber om ursäkt för dåligt beteende, se här. Vem av oss har åtminstone inte ett sådant skelett i sin garderob? Här är mitt: 

Bäste magister Wistbacka, förlåt att jag i sjätte klass deltog i ett försök att förstöra en musiklektion. Jag minns inte vems idé det var att ett gäng av klassen skulle komma för sent och gå in en i taget smällande dörren så fönsterrutorna skakade. Jag skäms då jag tänker på det och önskar att det aldrig hade hänt. Vid ett annat tillfälle då du kom på min bästis och mig med att vara inne under rasten gjorde du klart för oss att vårt uppförande hade försämrats märkbart under sjätte klassen.  I högstadiet var jag klokare. Faktiskt.

Med ånger,
Hillevi Lasén

OK, nu är det din tur.

Miranda

Den enda TV-serie som just nu får mig att gapskratta är Miranda. Huvudpersonen, som spelas av komikern Miranda Hart, driver hejdlöst med sig själv, sin habitus och sitt utseende som enligt dagens skönhetsnorm inte är attraktiva. Ibland blir det faktiskt nästan olidligt pinsamt men det som räddar situationen är att man skrattar med, inte åt. Det är befriande och sanslöst roligt. Här några länkar för den som orkar bry sig. Avsnitt på Arenan och en artikel och en annan i The Guardian.

Hurra, det kan jag!

Svenska Dagbladet låter läsarna pröva på fjolårets högskoleprov, den delen där det gäller att bestämma ett ords definition. Förstås kastar jag mig över det och klarar 20/20 utan att darra på manschetten. Jag hör till dem som vet vad försmådd, kanonisation och konvergera betyder och det är gott att minnas då man tänker på vilket resultatet hade blivit om frågorna handlat om limes, procenter och decimaler.  http://quiz.svd.se/?sTid=1007

Jag lyckas inte

Hur jag än vänder mig har jag rumpan fram - åtminstone på tåget. Jag lyckas inte få till det då jag bokar på nätet så att jag åker med framsidan i färdriktningen. Mystiskt. Tur att jag inte har problem med åksjuka men det skulle vara kul om jag nån gång finge åka framlänges.

Mossbelupen

En dag i skolan tillfrågades alla vilket ord som är deras favoritord. Under en samling i salen så ställde vi lärare upp oss och sade, i tur och ordning, det ord som vi hade valt. Mitt ord var 'mossbelupen'. Ordet mossbelupen låter vackert, det är betydelsetungt och så är det lite gammalmodigt. För att något ska bli mossbelupet så krävs
det lång tid och ostördhet och det är omständigheter som många människor idag upplever alltför sällan.

I radion igår sades det att mässan I Love Me pågår som bäst i mässcentrum i Böle och där hade en konsult - eller livscoach - talat om den senaste trenden: tystnad. Alla ljudstressade nutidsmänniskor vill nu ut i skogen och njuta tystnaden och lugnet. Det är något så infantilt och nyhjälplöst över att människor måste konsultera för att inse att man bör ta det lugnt ibland, vara ensam med sig själv och sina tankar. Kan man inte det så går man miste om det mossbelupna i tillvaron.

Norton Juster

Författaren Norton Juster hade en pappa som brukade säga saker som: "Ahaa, I see you’re coming early lately, you used to be behind before but now you’re first at last." I boken The Phantom Tollbooth låter Norton en av karaktärerna säga: "Whether or not you find your own way, you're bound to find some way. If you happen to find my way - please return it for it was lost years ago". Tur att jag äntligen fått upp ögonen för den här, den publicerades 1961. Här finns mer.

Vad gör man inte

Den ena dagen är den andra ej lik. I morgon är det jag som handleder studeranden i sminkningens sköna konst. Skönhetsexperterna som skulle komma och hålla workshop under temadagen avbokade så då blev det jag och studiehandledaren som träder till. Mina meriter? 1. Jag ville en gång bli kosmetolog och i nian gjorde jag arbetsplatspraktik hos en sådan. Jag fick värma en ampull med serum. 2. Jag älskar att ta del Sali Hughes skönhetstips! Kolla själv och se om inte du också blir omvänd. 

   

Ett lyckat misstag

Stephanie Tatin, kock på L'Hotel Tatin, är kvinnan bakom den klassiska äppelkakan Tarte Tatin. I slutet av 1800-talet tog hon och systern Caroline över hotellverksamheten efter faderns död. En dag var tydligen Stephanie trött och disträ och arrangerade äppelhalvorna, smöret och sockret direkt i formen och så hamnade smördegen överst. Frukten, smöret och sockret fick bubbla ihop till en härlig äppelkinuski och smördegen som Stephanie placerade ovanpå gräddades gyllengul och skör. Misstaget visade sig vara bättre än orignialet och sedan dess har Tarte Tatin spridits över världen och hör nu till klassikerna inom kokkonsten.

För att lyckas krävs det att man har en stor gjutjärnspanna. Här följer recept enligt Le Creuset som också tillverkar de emaljerade gjutjärnspannorna som passar bäst. Det går att använda vanliga gjutjärnsstekpannor men det är inte kul om fyllningen bubblar över, den består av mycket smör och socker.

Tarte Tatin (6-8 pers)

Smördeg

200 gr smör
c:a 4 dl vetemjöl
2-4 msk kallt vatten

1. Arbeta ihop smöret med mjölet. Tillsätt inte allt mjöl på en gång, spara c:a 1 dl som du tillsätter mot slutet om allt behövs. Då blandningen har blivit mjukt grynig så tillsätter du vattnet men endast så mycket som behövs så att degen ska ta ihop. Överarbeta inte.
2. Låt vila i kylskåp en stund medan du förbereder resten.

Fyllning

75 g socker
75 g smör
5 stora äpplen, Granny Smith eller Golden Delicious
2 msk citronsaft

1. Ställ ugnen på 200C. Skiva smöret tunt och täck bottnen i formen. Häll sockret över och hetta upp på spisen tills smöret har smält.
2. Skala, halvera och kärna ur äpplena. Placera dem i formen och häll över citronsaften. Låt bubbla stilla på medelvärme i ca 5 minuter. Passa tiden noga!
3. Lyft av från värmen och låt svalna medan du kavlar ut degen till samma storlek som formen.
4. Tryck ner degen kring kanterna och picka några hål så ångan från äpplena kan avdunsta utan att spräcka hål på degen.
5. Grädda uppe i ugnen i ungefär 15-20 minuter tills smördegen är gyllenbrun.
6. Ta ut ur ugnen och låt vila några minuter innan du stjälper upp kakan. Akta så du inte bränner dig.
7. Servera med grädde eller crême fraiche.

Allätare

'Allätare' är en term som används i olika sammanhang; man kan vara bl.a. kulinarisk, musikalisk eller litterär allätare. Det är en gåva att kunna njuta olika typer och genrer beroende på vilken sinnesstämning man befinner sig i. Trots att man är allätare så finns det favoriter man återvänder till om och om igen. En av mina musikaliska husgudar är den svenska mezzosopranen Ann Sofie von Otter vars tolkningar av barock, folkmusik eller Elvis Costello alltid lyckas träffa mitt i prick. I september utkom hennes senaste CD - Sogno Barocco. Nu marsch iväg till Fazers musikaffär.
http://www.annesofievonotter.com/

Time for a cuppa

http://arenan.yle.fi/tv/1648024

Brändö 100 år på Brändö Casino

Fredagskvällens jubileumsmiddag på Brändö Casino var en högljudd affär. Med 350 personer närvarande steg ljudnivån över 90 decibel ibland (min kollega har en iphone så vi kunde mäta). Trångt var det också, servitörerna kryssade flinkt runt borden och vi väntade tålmodigt på maten. Fisktallrik med två inlagda sillar, en bit lax och en klick romröra med dillpotatis var inledningen. Sedan kom oxfilé med konjaksås och en kub fast potatismos. Efterrätten var crème brûlée med färska bär. Gott och välkomponerat. Massproduktion är inte lätt och det resulterade i att det som skulle vara mjukt hade fått en skorpa (potatiskuben) och det brända sockret på crème brûléen hade mjuknat. Trots det så njöt vi av maten och firade att denna vecka av festligheter och specialarrangemang i skolan äntligen var slut.

Brändö kokar och bakar

Mycket i vårt lärarrum kretsar kring mat. "Men vad ska vi äta?", "Hur blir det med maten?" är frågor som dryftas både länge och väl i olika sammanhang. Nu, på 100-årsjubileumsdagen fredagen den 12 oktober, kommer vi att ge ut vår egen kokbok med samlade favoriter. Jag har med fyra recept; bl.a. en vinglögg jag lärde mig av Judy samt en varm middagssallad med bulgur, morötter, gurka och grönsallad, kryddad med dragon.

Grötlunch

Brändö skolor firar 100-års jubileum och i skolbespisningen serverades korngrynsgröt som på trettiotalet. 'Gott' sa eleverna då jag frågade om lunchen. Själv åt jag min medhavda pizzabit. Kanske kunde jag ha varit en förmögen fröken som under sommarens bildningsresa i Europa upptäckt den platta delikatessen i Neapel.

Det är så gott 2

En varm Cambridge: ta en tékopp som rymmer ca 3dl. Brygg 1,5 dl starkt Earl Grey té och koka upp 1,5 dl mjölk. Låt litet råsocker smälta med i mjölken. Blanda ner mjölken i téet och krydda med ca 1 msk mörk rom. Man kan variera sötman och romstyrkan efter behag och behov.

Ibland lyfter det

Inspirerad av BBC filmatiseringen av Charlotte Brontës Jane Eyre har jag den senaste veckan tittat på tolkningarna av Jane Austens Pride and Prejudice och Persuasion. Den förra från 2005 och den senare från 2007. Båda är befriade från det perfekt bilderboksaktiga som sänker många tidiga produktioner, men där slutar likheterna. Det sjunger om Persuasion, man dras med och sympatiserar med den stackars Anne. Keira Knightleys Elizabeth, däremot, är en platt (bokstavligen) och ointressant hjältinna och författarna till filmens manuskript lyckas inte blåsa liv i vare sig berättelsen eller karaktärerna.  Då det gäller P&P är det fortfarande BBC serien från 1990-talet som regerar. På en punkt kunde Persuasion förbättras; Mr Darcy i P&P kunde byta till captain Wentworth i Persuasion. Rupert Penry-Jones är helt enkelt för söt för att övertyga som Frederick Wentworth. Slutligen: varför sitter det alltid åtminstone en karl och tuggar mat så kinderna putar i måltidscenerna i de här filmerna? Var det kutym och gott uppförande, månne?

Det blir till ingenting

Det går trögt med bokklubben Between the Covers på Arbis. Tre kråkor är anmälda och det är fyra för få. Jag väljer superfina romaner - till nästa onsdag ska vi läsa The Sisters Brothers av Patrick DeWitt. Efter det blir det troligtvis lapp på luckan. Och jag får läsa mina böcker för mig själv, för betalar 180 euro för medlemskap i Finn-Brit Societys bokklubb - det gör jag inte igen.

Det är så gott

Felicity Cloakes version av: Bananbröd


350g mogna bananer (vikt utan skal)
180g mjöl, litet extra för formen
2½ tsk bakpulver
1 tsk salt

160g mjukt farinsocker (ljust eller mörkt)

2 ägg lättvispade
4 msk smält smör, plus extra något avsvalnat att smörja formen

50g nötter (val- eller pekannötter, eller mandel) grovhackade

1. Värm ugnen till 170C. Mosa två tredjedelar av bananerna mjukt och slätt. Mosa resten av bananerna grovt så att det blir bitar kvar. Blanda varsamt ihop med resten av frukten.
2. Sikta ihop mjöl, bakpulver och salt, smörj och mjöla en form (ca. 21x9x7cm).
3. Blanda socker, ägg och smör i en stor skål. Vispa upp smeten tills den är ljus och luftig. Blanda i banan och de torra ingredienserna och till sist de hackade nötterna.
4. Häll smeten i formen och grädda i ca. 1 timme eller tills kakan är torr (stickprovet). Låt svalna i formen i ca. 10 minuter innan du stjälper upp brödet på galler och låter det svalna under duk.

Passar bra till eftermiddagste och helgfrukostar som sådant eller med smör och ost.