Müsli

Det är ett nöje att blanda sin egen müsli. Då slipper man också mycket extra socker som finns i de flesta müslisorter. Så här blandade jag igår:

5 dl rågkli
5 dl havregryn
1 dl sesamfrön
1 dl linfrön
0,5 dl solrosfrön
0,5 dl pumpafrön
nötblandning (pekan, valnöt, hassel och cashew)
1 dl russin
1 dl tranbär
2 msk råsocker

2 dl vatten
5 msk mandelolja

Värm ugnen till 200 grader. Hacka nötterna om du vill och blanda alla torra ingredienser utom russinen och tranbären i en stor bunke. Blanda vatten och olja och häll det över müslin, krama lite med handen så fukten tränger in. Bred ut allt i en stor långpanna och rosta i 20-30 minuter. Ta ut och rör om minst tre gånger så att det rostas jämnt. Ta ut och låt svalna helt innan du tillsätter russin och tranbär. Jag föredrar mandelolja eftersom det ger en godare smak jämfört med vanlig matolja.

Gränslös konst

Carl Michael von Hausswolffs utställning i ett galleri i Lund väcker avsky. En av orsakerna är tavlan som målats med aska från offren i koncentrationslägret Majdanek. Konstnären vill pressa gränser står det i debattartikeln i Svenska Dagbladet. Debattören Salomon Schulman avslutar med att ställa frågan: "Är allt tillåtet om man kallar sig konstnär?"

Nej, tycker jag. Därför var teaterföreställningen Kuka maksaa innovaation? med Teatteri Ab Totuuden Torvi Oy också den ett övertramp. Pjäsen tar upp ett viktigt ämne, självmord bland unga, men det är inte orsak nog att kasta omdömet överbord. För omdömeslöst var det att i Tempelplatsens helgade kyrkorum bete sig som om man vore på en scen varsomhelst.

Jag har svårt med oempatisk konst som provocerar så till den grad att man inte uppfattar budskapet utan endast provokationen.

Middagstips

Då Sophie Dahl inledde sin modellkarriär hade hon en kropp som kvinnorna på tavlor av Rubens. Sedan blev hon trådsmal och anorektisk. Nu har hon hittat balansen och lagar mat med BBC. Underbara livsbejakande recept som finns på nätet. Prova!

Den som söker hjälp

Igår lärde jag mig något nytt om Martin Luther King. På femtiotalet svarade han på läsarnas frågor i kolumnen 'Advice for living' i tidningen Ebony. Det är kärva - om än säkert välmenande - råd han ger. En kvinna som förlorat sitt barn i en bilolycka och själv lever med bestående skador känner sig orolig, ensam och rädd. King ger henne rådet att rycka upp sig och tänka på att det kunde ha varit värre. En annan kvinna skriver om sin otrogne man och King undrar om hon ägnar hushållet och barnen för mycket uppmärksamhet. Är hon noggrann med sitt utseende? Gnatar och gnäller hon? Får hon honom att känna sig viktig? Jag är glad att det är människorättskämpen King som överlevt. De här råden klarar vi oss utan.

Ikväll lärde jag mig om en verklighetens Lisbeth Salander.  P1 dokumentären i två delar, Den fastspända flickan, handlar om 'Nora' och hennes försök att få den hjälp hon behövde efter en soppa av misshandel, feldiagnoser och oförlåtlig dumhet från myndigheternas sida. Jag blev helt matt och rasande arg.

Disembarrass

Vem är det som har kommit på ordet 'disembarrass'? Den personen borde ställas till svars för ordet lovar runt men håller tunt. Jag kollade nyss betydelsen i ordboken och blev monumentalt besviken. Jag trodde i min enfald att jag snubblat över en verklig räddare för de situationer då man ställt till det och skammens rosor prunkar på kinderna. Då kunde man bara 'disembarrass' hela situationen och så gå vidare utan kval och pinsamheter hängande i hasorna.

Så var det nu inte. Det är fortfarande 'förlåt' och 'ursäkta' som gäller plus insikten om att man ibland är en åsna.

PS Jag har inte gjort något förfärligt skamligt på sistone. Det var bara det att ordet kom upp på min screensaver och jag började nära ett litet hopp. DS

Fadersarvet

En sak min pappa har bemödat sig om att lära sina flickor är att det är onödigt att frysa. Mera ylle, mera ylle så att man inte blir kall. "Men jag fryser inte" protesterade en storasyster. "Jo, du fryser" sa pappa. Och så var det bara att lassa på med mera ylle.

Och takterna sitter i än. Min jullovsförkylning kommenterades kort med "nå nu har du väl varit och frusit nånstans igen". Nej pappa. Jag har inte frusit. Jullovsbobborna intog min kropp av annan orsak. Numera är jag ju själv en förespråkare och praktiserare av mera ylle och registrerar snabbare än snordroppen på nästippen fryser i -22 grader alla tecken på fallerande vinterekipering hos mina medmänniskor.

Att ta för sig

Under tjänstledigheten hyr jag ut min lägenhet och då behövs bananlådor att packa ner hemmet i. Lådor och de där tunna plastpåsarna man lägger frukten i är väl det enda man får ta med sig gratis från butiken nuförtiden. K-supermarketen nära mig tänker på sina kunder med banalådebehov och staplar dem under ett bord nära utgången så det är bara att ta för sig.

Igår då jag promenerade hem med två så mindes jag plötsligt en TV-serie som min familj följde på 70-talet. Serien var brittisk och hette De överlevande eller Survivors. Den utspelar sig i en dystopisk framtid efter att en stor del av mänskligheten raderats ut i en världsomspännande pandemi. Bakgrunden till katastrofen förblir oklar men i vinjetten riktas ett anklagande finger litet diffust mot en gubbe som klåpar till det i sitt laboratorium.

Nåja, det som i den här serien fick mitt 8 eller 9-åriga materialistiska hjärta att ticka var tanken på att de överlevande kunde gå in i affären och plocka med sig vad som helst: godis, kälkar, Barbiedockor eller suddgummin - bara att förse sig. Fortfarande kan jag drömma om att vara den miljonte kunden i nån butik, bli hälsad med blomkvast och champagne och sedan få 10 minuter på mig att hamstra.

Tills det händer får jag nöja mig med bananlåderallyt. Nu har jag sex stycken.

Paolo och jag

Paolo Roberto ligger på golvet och kyttar skitigt på mig. "Träna en kvart om dagen" står det på bokomslaget. OK Paolo, men just nu jobbar jag mera på ynkliga undanflykter:

• min lägenhet är för liten, jag kan inte göra sprattlande sillen eller flygande italienaren med torkställningen fullt utfälld och kläder på tork
• ute är det kallt
• ute är det halt
• det är inte rådligt att utsätta sig för smittorisker på gymet i förkylningstider och jag betalar gärna månadsavgiften på 69 euro till folket på LadyLine, de ska ju också leva 

Patetiskt.

En livsdrog

Ibland känner jag mig som en av lärjungarna på Förklaringsberget. Inte för att jag plötsligt förstått universum, livets mysterier och allting utan för att jag är fullkomligt tillfreds med tillvaron. Det känns som om jag vill slå rot just i den stunden precis på den platsen.

Det är en sinnestämning som kan komma över mig då jag är ensam bland främlingar på ett obekant ställe. Oväntat och oförtjänt infinner sig känslan av att jag - utan några som helst länkar till där och då - blir en del av sammanhanget.

Det är det närmaste jag har kommit en livsdrog.

Vad skulle mommo tänka?

En stark referenspunkt i tillvaron är min mormor. Jag minns henne inte för hon dog då jag var runt ett år gammal. Ändå har hon alltid varit en del av livet för min mamma berättar jämt om vad hon sade, gjorde och tyckte.

Jag tror att jag hade uppskattat den här änkan som från det att min mamma var ett par veckor gammal ensamförsörjde sina flickor på en mycket modest inkomst. Nymodigheter, fåfänga och livets krumbukter kommenterade hon med en jordnära och kärv humor som jag tack vare mammas berättelser fått uppleva många gånger.

Vad hade hon tyckt om mig, kan jag inte låta bli att undra då jag sitter här och slurpar i mig thaisoppa med slipprigt sega vermicellinudlar.

Mamma 13 år och
mormor 59 år

Respons

För den odisciplinerade läraren betyder veckoslut ofta uppsatsläsning. Under min karriär har jag hittills plöjt igenom och bedömt långt mer än fyra tusen uppsatser av varierande kvalitet och skrivna med varierande ambition. Min respons, däremot, har varit pinsamt ensidig.

Det blir svårt med ett personligt tilltal när man under en och samma kväll läser avslutningen på den sjuttonde uppsatsen om nyttan med nyårslöften. Det hjälper föga att med ordboken i famnen leta efter synonymer till de där förmätet användbara orden och fraserna jag brukar ta till i mina kommentarer. Jag förstår att mina studerande inte blottar själ och hjärta i uppsatsen om den amerikanska medelklassen men om jag ber dem att reflektera och ge exempel, dra slutsatser och presentera sina tankar redigt och klart så är jag skyldig dem en hederlig respons.

Under fortbildningen i retorik för ett tag sedan poängterade föreläsaren att en pedagog aldrig ska ge respons med ordet 'men', istället ska man använda 'och'. Och det är svårt. Idag får jag trettioen nya texter att slipa just den här färdigheten på.

Ingen väg tillbaka

Sedan den dag jag gick in i en glassbar på Princes Street i Edinburgh och köpte två skopor Häagen Dazs Strawberries and cream har det inte funnits någon väg tillbaka. Jag är tokig i smaken och kan sleva i mig nästan hur ... nej ... faktiskt hur mycket som helst.

Idag köpte jag en förpackning som jag glömde kvar i väskan då jag kom hem och började med middagen. Nu - efter att jag har pysslat och kokat en sats chili con carne och ris - har glassen hunnit få den där perfekt mjuka konsistensen då smakerna verkligen kommer till sin rätt. Men jag har ju inte ätit chili än så den förpassas till frysen. En liten stund.

Självcensur

Jag skulle inte överleva ocensurerad på FB. Den där första tanken och responsen som kliar en i fingrarna är inte alltid helt rumsren och som sådan kanske inte heller läsvärd men nog skulle det vara roligt att läsa de där kommentarerna som aldrig passerar självcensuren. Om facebookvännerna endast utgjordes av den lilla krets som verkligen känner en skulle det gå.

Självbehärskning är en dygd men ibland vill man bara tala ur skägget. Så, för ett gränslöst medium har facebook sina begränsningar. Bäst att samlas med bästisarna och kommentera tillsammans. Tänk vad roligt man kunde ha.

Djur över nyhetströskeln

Elefanter spelar fotboll i Nepal
Känguru skuttar runt i bilgarage i Melbourne
Katt smugglar in mobiltelefon och såg till fängelse i Brasilien
Älg räddas ur swimmingpool i Sverige

Djurnyheterna är bättre.

Reader, I married him

"Reader, I married him" är en av litteraturens odödliga fraser som jag inte har läst i kontext förrän nu. Som student i engelska språket och litteraturen så led jag en del samvetskval över den här bildningsluckan. Men det fanns mycket att läsa och under studietiden så föredrog jag sydstatsgroteskerna.

När jag nu läste romanen så märkte jag till min förvåning att Rochester inte alls var den skurk som kritiker och litteraturvetare utmålat honom som. Jag gillar honom faktiskt; men här får jag erkänna att Toby Stephens som Edward Rochester i BBC produktionen från 2006 nog har färgat mitt omdöme.

Hursomhelst, sporrad av den här framgången så kanske jag också tar och läser ut The Sound and the Fury. Den har jag hållit på med i snart 15 år.

Den som spar han har

Av alla saker jag packade ner för hemtransport efter jullovet var den lilla påsen med torra sconesingredienser + smör aningen udda. Satsen jag gjorde i mellandagarna var för stor och då kylskåpet rensades innan avfärden valde jag sconesblandningen och det var tur för ikväll smakade det med nygräddat och fikonsylt.

Nyfiken

Jag är nyfiken på människor, vad de tänker på och hur de lever. Som sådan blir jag alltid glad över en välgjord och intressant dokumentär. Igår såg jag en om Englands okrönta drottning - Vivienne Westwood.

Det var lite prat och mycket bild då kameran följde Westwood genom lokalerna i London och under visningarna i Paris. Regissören hade valt att visa lika mycket som hon gav objektet chans att prata om sig och sitt. Det blev aldrig egocentriskt utan arbetet och motiven kom klart fram.

Detaljer som blickar, suckar och ett hastigt byte från punkiga boots till bekväma ylletofflor under Parisvisningarna gav det där extra som en intervju aldrig kan ge.

Fyra dagar finns den kvar på Arenan.

Kontrasten

Det är lätt att trappa ner inför ledigheter. En helt annan sak är det att trappa upp inför jobbstarten. Tror jag. För i sanningens namn har jag inte ens försökt. Den sömnbleka skara jag mötte i klassrummet imorse hade nog också helst kurat vidare under täcket.

Det är ett gap, vitt som oceanen, mellan kraven och förväntningarna på jullovs-Hillevi och lärar-Hillevi så det är bara att anpassa sig. Illa kvickt.

Plundring

Nu har den sista torra brödskivan och ditto ostbiten ätits upp och konfektasken är snart slut och skafferiet är dammsuget och julsakerna bortstädade och julgranen avklädd sönderklippt och uppbränd och nu ligger sängkläderna i tvättkorgen och huset försätts i vinterdvala och om några timmar sitter jag på tåget söderut och på måndag börjar vårterminen.

Det här låter litet postjuldeppigt.

Så, jag kastar ett öga på den nya almanackan som hänger på väggen i min kammare. Det kan man inte göra utan att känna några ilningar av förväntan och framåtanda. Faktiskt. Gott nytt år!

Vad man inte ska göra

Om du inte hittar korkskruven då middagsgästerna just ska sätta sig till bords ska du inte puffa korken in i flaskan för då har du plötsligt en rödvinsfontän som sprutar rakt upp i ansiktet och in i ögat. Rödvin i ögat svider och rödvinsdroppar som rinner längs halsen ser inte klädsamt ut. Lyckligt lottad är du om gästerna tar allt med ro, skrattar godmodigt och gör allt för att hjälpa till.

Den som i framtiden kommer på middag till Vias gör klokt i att ha en korkskruv i handväskan eller en Leatherman i handskfacket.

Nyårsmelankoli

Jag blir melankolisk till sinnes varje år som julen närmar sig sitt slut. Hela december tillbringar jag i förväntan med julmusiken ljudande i öronen. Den första glöggflaskan inhandlas och jag sjunker allt djupare ner i julmyspsykosen. Mellan julmiddagar och kafferep läser jag i tidningen om den stora stygga världen för att sedan retirera till en bekväm plats där jag värmd av pläd och sjal åter försjunker in i julklappsbokens eller favoritfilmens värld.

Igår var det nyårsafton och medan glöden i den sena trivselbrasan falnade kändes det litet som då Per Gessle och Gyllene Tider sjunger "när alla vännerna gått hem och festen är slut för länge sen [...] då börjar man tveka att ta nya tag."

Men nya tag ska jag ta för snart vaknar nattgästerna och då rullar det vidare med långfrukost på årets första dag.