Med snön kom vi-andan

Idag har vi reflekterat över snöovädret och dess inverkan på folket i stan. En kollega vittnade om solidariska medtrafikanter som hjälpsamt skuffar igång bilar och jag som framhärdar i min bojkott av morgonmetron har känt gemenskap med andra fotgängare som plumsat fram i snön idag; man stiger villigt åt sidan i pudersnön och låter andra passera. Varubilen som hade leverans till skolköket vågade sig inte ner i backen utan fick stanna en god bit ifrån. Vips var skolvärden Joni framme med en snöskopa som han och chauffören körde ner varuvagnarna på. Allt går att fixa.

Sedan var det ju bärgningsbilsföraren. Han tappade nerverna med en ilsket tutande bilist som låstes in och försökte ta sig förbi. "Ei onnistuu p*****e!!!" skallade det mellan husen. Och just så rycktes man brutalt ur vintersagans förtrollning.

Closet royalist

Jag bekänner här och nu att jag gärna läser nyheter om Will&Kate - duke and duchess of Cambridge. Igår då jag var nästan färdig med provrättandet så unnande jag mig en kort rapport om deras besök i Cambridge. Tidigare i höst så var det Kates lyxiga gummistövlar som intresserade och det ledde vidare till den franska lyxgummistöveltillverkarens hemsida. Jag attraheras av prinsparets - till synes - mysigt privilegierade och stilfulla liv för jag har ju inte horder av paparazzin i hälarna.

Och gummistövlarna var faktiskt otroligt snygga.

Page 3

Jag gillade kampanjen Turn Your Back On Page 3 på facebook igår och dränks nu i meddelanden och uppdateringar därifrån. Om det fortsätter så här så får jag snart turn my back on Turn Your Back On Page 3. Kampanjen går ut på att stoppa bara bröst-bilderna i tabloider som The Sun och det är något jag understöder helhjärtat. Mera om kampanjen - vars slogan är "boobs are not news" - här.

Det här är ett gnällinlägg

Igår på hemvägen såg jag en dam som grälade på en vuxen man som cyklade på trottoaren. Sånt irriterar mig också men det såg ju bara komiskt ut då hon stod och vevade med armen och han lugnt cyklade vidare så jag beslöt att inte bli en världsförbättrare som gormar och hötter med näven ute bland folk. Jag dumpar gnället här i stället.

• Hundägare: gå på rätt sida av vägen och vingla inte kors och tvärs. Kom ihåg att hunden ska väja för människor, inte tvärtom.
• Vuxna cyklister: trottoaren är till för fotgängare, du ska cykla på vägkanten eller längs en cykelled.
• Kollektivåkare: bilda kö, stå i kön och bete er inte som om en sittplats betyder liv eller död.
• Folk som passerar en dörröppning: kom ihåg att någon kan vara dig hack i häl så låt inte dörren smälla fast.

Sen kunde jag säga nåt om motionärer med extremt prassliga prasseldräkter och gångstavar utan dämpande tassar, men man ska spara på gnället.

Tidig är timmen

Det är tidigt och sömnen har flytt så jag läser tidningar på nätet. Nyheten som fanns i engelskspråkiga tidningar igår kväll har nu nått de svenska och där gottar man sig över att pressen i Kina - igen - har svalt en låtsasnyhet från den satiriska The Onion med hull och hår. "Nordkoreas Kim Jong-un har blivit vald till världens sexigaste man" citerar man nu i Kina. 

Estetiska preferenser och skönhetsideal ska absolut få variera mellan folk och länder men det här, som en extatisk kinesisk reporter skriver, är väl ändå för mycket: "With his devastatingly handsome, round face, his boyish charm and his strong, sturdy frame, this Pyongyang-bred heartthrob is every woman's dream come true." 

Det är speciellt två ord som jag har svårt att smälta: devastatingly och heartthrob. Sedan får kineserna tycka vad dom vill.

Kindred spirit

Härligt att inse att du inte är den enda som beter dig på ett visst sätt. Senaste episoden av Miranda innehåller en scen där Miranda och väninnan Stevie ska öppna luckan i chokokalendern.

- 'But where's the chocolate?' frågar Stevie
- 'Where's the chocolate? Eaten on the first day of purchase.' svarar Miranda

That's the spirit. Men i år sparar jag på kalenderfronten. Har enbart min virtuella. Tre dagar kvar.

Mörkret begränsar

I mörka november får man vara snabb ut på länk innan det blir mörkt. Om man vill springa runt åkrar och ängar, genom arboretet (kollade SAOL - det heter faktiskt 'arboretet') och tillbaka till Hertonäs utan att vara mörkrädd, vill säga. Blottaren som jag skidade förbi en solig februaridag vill jag inte möta på skogsstigen en mörk novemberkväll. Så man gör sitt bästa för att ta vara på de bleka soltimmarna och gnisslar tänder över denna orättvisa begränsning.

Don't try this at home

Det här vill man ju gärna prova: friterad kalkon. Den som tycker att grillning är cool får tänka om, här är den verkligt tuffa bakgårdsmatlagningen.

Åh! Det här är godare

Ni kommer att tacka mig för den här länken: How to cook the perfect chocolate cake! Jag använde choklad med 70% chokladhalt.

Det är så gott 5

Yotam Ottolenghi heter en kock som rönt en hel del uppskattning med sina vegetariska recept. I somras bläddrade jag i hans receptbok Plenty och den var habegärlig. I veckan prövade jag hans recept på rödbets- och rotsellerigratäng och den var otroligt god. Se bara till att koka rödbetorna först, den lilla detaljen i receptet hoppade jag över i min iver att få härligheten i ugnen. Spännande krydd- och smakkombinationer i november.

Hans nyaste bok är Jerusalem (som också är hans hemstad) med kulinariska influenser från stadens muslimska, judiska, arabiska, kristna och armeniska grupper. Mat förenar.

Cyniska kommentarer om intriger i kyrkokören

Kärlek och disharmoni (Heart and soul är originaltiteln) heter en serie som går i TV just nu och den är bara för mycket. Persongalleriet är till den grad karikerat att ordet trovärdig inte kan nämnas i samma mening. Intrigen har man tvålat in i så mycket såpa att berättelsen försvinner i löddret. Esther är kvinnan som lämnats av sin kantorsman för en förförisk och ondsint första sopran som sprider illvilja och otrevnad omkring sig var hon går. Körmedlem vänds mot körmedlem och de som inte håller måttet får gå. Men allt är inte gloom and doom. Den nye pastorn med vacker hårman och progressiva idéer sluter snabbt upp bakom Esther och hennes supportrar. Nu undrar jag hur det ska gå för den stammande men skönsjungande tenoren som blev hemlös. Vad är det för mörk historia den nye pastorn delar med den ondskefulla sopranen? Jag tittar säkert på nästa episod, om inte för annat så för nöjet att kruxa av klichéerna och fröjdas över den ogenerat töntiga intrigen.

Har jag gjort något dumt

Söndagseftermiddagens lugn och ro resulterade i ett medlemskap i The Chocolate Tasting Club. Visst har franska Valrhona en butik i det som var Kämp Gallerian innan det bytte namn för inte så länge sedan. Men vem ids nu ta sig in dit och handla vid disk då man kan få en ask engelska praliner levererad hem!

Nu är det här bara på prov. Jag recenserar så snart den första asken ramlar in genom brevluckan.

Skriva om kärlek

Twilights Bella och Edward har ersatts av Ana och Christian i Fifty Shades of Grey. Den förra har kritiserats för abstinens - Bella tyckte sex var värt att vänta på - och den senare kritiseras för de grafiska och detaljerade skildringarna av Ana och Christians vuxenlekar. Läser man recensioner av EL James Fifty Shades of Grey (nummer ett i en trilogi) så varierar omdömena från tafflig, statisk till hegeliansk herre-slav-historia. Dialogen och intrigen beskrivs som osannolik och förutsägbar smutslitteratur. Kritikern på The Guardian summerar: "James writes as though she's late for a sex scene" och det är utan tvekan erotiken som är huvudsaken. Miljontals kvinnor - och säkert en del män - läser de här typiska kärleksromanerna med atypisk sex med stor behållning. Jag kommer nog inte att läsa dem - livet är för kort.

Den som törstar efter berättelser om emancipation, kärlek och levande livet kan istället söka dem i, till exempel, Fru Marianne (1897) av Victoria Benedictsson eller Their Eyes Were Watching God (1937) av Zora Neale Hurston.

Foodie-Hemingway

Läsare av Enid Blytons Fem-böcker brukar tala om picknickluncherna och tebjudningarna med läckra smörgåsar och kakor som de fem detektiverna mumsar sig igenom. C.S. Lewis använder sig av samma matstrategi för att återställa lugnet och etablera litet vardagstrygghet mellan varven. Jag snålas fortfarande på den gräddstinna koppen choklad som Lucy fick dricka i The Voyage of the Dawn Treader - tror jag det var.

Otippad lit-foodie är machomannen Hemingway som i The Garden of Eden presterar ett par tiopoängare. Den som läser följande frukostbeskrivning utan att snålvattnet flödar till är osedvanligt förhärdad:

On this morning there was brioche and red raspberry preserve and the eggs were boiled and there was a spat of butter that melted as they stirred them and salted them lightly and ground pepper over them in the cups. They were big eggs and the girl's were not cooked quite as long as the young man's. He remembered that easily and he was happy with his which he diced up with the spoon and ate with only the flow of the butter to moisten them and the fresh early morning texture and the bite of the coarsely ground pepper grains and the hot coffee and the chicory-fragrant bowl of café au lait. 

Sedan fortsätter det med lunch:

They were hungry for lunch and the bottle of white wine was cold and they drank it as they ate the celery rémoulade and the small radishes and the home pickled mushrooms from the big glass jar. The bass was grilled and the grill marks showed on the silver skin and the butter melted on the hot plate. There was sliced lemon to press on the bass and the fresh bread from the bakery and the wine cooled their tongues of the heat of the fried potatoes. It was good, light, dry, cheerful unknown white wine and the restaurant was proud of it.

Om Hemingway bara hade låtit de unga tu på semester i den soldränkta fiskebyn fokusera på mat och dryck så hade saker och ting kanske inte gått på tok.

Det är så gott 4

Nån dag då du känner dig på pysselhumör ska du tillreda involtini. Det är en syditaliensk rätt som är oerhört anpassningsbar; man tager vad man haver. Basingredienserna är aubergine eller zucchini som skivas tunt, fylls med en blandning av bulgur, nötter, ost och kapris. Ruladerna steks sedan i ugnen med en läcker tomatsås som täcke. Så här är receptet i Nigella kort och gott (sidorna 115-116), något förkortat och med alternativa ingredienser.

till såsen:
1 lök
1 vitlöksklyfta (eller flera)
1/2 tsk torkad oregano
2 msk olivolja
3 burkar (à 400 gr) krossade tomater
2 tsk socker
salt och peppar enligt smak
auberginer eller zucchini, 2-3 st

till fyllningen:
1 1/4 dl bulgurvete
1 tsk torkad oregano
3 1/2 dl kokande vatten
1/2 dl grovhackade nötter, pistasch eller cashew
200 g fetaost, smulad
1 vitlöksklyfta, hackad
1 salladslök (kan lämnas bort)
2 msk kapris eller oliver, hackade och avrunna
1 ägg
en nypa kanel

Skiva auberginerna eller zucchinin tunt t.ex med en bred osthyvel som ger tjocka skivor, lägg på plåt och rosta varsamt i ca 175 grader tills de är mjuka och lätthanterliga. Ta ut och låt svalna.

Såsen: skala och hacka löken grovt, skala vitlöken och lägg allt i matberedaren tillsammans med oregano och kör till mos eller nästan mos. Fräs i en stor gryta (med lock) i olivolja på medelvärme tills det är mjukt. Tillsätt tomaterna och sockret, rör om och koka under lock på svag värme.

Fyllningen: koka upp vattnet och häll över bulgurvetet som får stå och dra tills grynen har absorberat tillräckligt mycket vätska så de är mjuka. Häll av i durkslag och sedan över i en skål. Tillsätt  oregano, hackade nötter, den smulade fetaosten, hackad vitlök, salladslök, och kapris eller oliver. Blanda varsamt. Vispa upp ägget lätt tillsammans med kanel och blanda i.

Ta aubergine- eller zucchiniskivorna en och en och lägg en klick av blandningen på änden närmast dig och rulla sedan ihop till en rulad. Lägg de knubbiga rullarna i en ugnsfast form och slå över tomatsåsen. Grädda i 190 grader i ca 30 minuter. Garnera med eventuellt överbliven fetaost och nötter.

Pod

Radio Vega i all ära men podradio är bättre och jag vänder mig allt oftare till favoriterna på nätet och det finns mycket att lyssna till. En alldeles ny upptäckt som en vän tipsade om är P2s Tidigt med Per Feltzin där man kan höra musik från antiken fram till barocken. Musiken varvas med kommentarer som är både insiktsfulla och fyndiga. En annan kunnig radiovärd är Fiona Ritchie som är värd för NPRs Thistle and Shamrock och hon rör sig i sfären mellan skotskt, irländskt och världsmusik. Det senaste programmet från 7 november, Common Currency, innehåller två intagande vackra maorimelodier framförda av ett nyzeeländskt band (drygt 37 minuter in i programmet).

Tack uppfinnaren av podradio, var skulle jag vara utan dig!

Med en mugg

På min arbetsplats hittar man muggar med kallt kaffe på varierande ställen. Vi lämnar dem efter oss på bord, bredvid datorer och på fönsterbräden. Behovet av en värmande dryck finns hos alla. Det ska vara en mugg på morgonen, sedan en vid tians rast, efter lunch och ytterligare mera kaffe eller te för de stackare som undervisar ännu mellan två och fyra. Konsumtionen är hög och slöseriet är enormt eftersom mycket kaffe slängs bort; jag känner ingen som njuter kaffeslatten som hunnit svalna.

Muggen har också andra fördelar och effekter. Det är mycket trevligare att sätta sig i soffan tillsammans med en kollega som läppjar på något varmt. Det är en enkel men trivsam gemenskap.

Men inte nu igen

Ett liv utan nycklar och mobiler och andra småsaker önskar jag mig. Nu just ligger min telefon inlåst på läktaren i en av nejdens medeltidskyrkor. Varför, varför, varför är det så svårt att ordentligt lägga tillbaka sakerna i väskan? Hur ska jag nu vakna imorgon? Väckarklockan har gått sönder (helt utan min medverkan) så nu litar jag på att den inbyggda dygnsrytmen sköter sitt. (Undviker termen 'biologiska klockan' emedan den kan ge upphov till missförstånd).

Bildavund

Ibland läser jag kändisintervjuer. För ett par veckor sedan var det dame Judi Dench som fick frågorna i The Guardian. I intervjun nämnde hon att hon sällan tar fotografier nuförtiden. Då hon reser någonstans så har hon med sig akvarellfärgerna istället, då ser och minns man mycket bättre menar hon. Det låter troligt. Personligen tror jag inte att jag skulle ha tålamodet och inte talangen heller, för den delen. Så, jag drömmer om en bra kamera som man kunde ta sådana här fina höstbilder med.

Litet på sidan om

Dokumentären om den bohemiska Edie Beale och hennes ålderstigna mor Edith Bouvier Beale (faster till Jackie Kennedy) är för långsam och utdragen för att man ska orka se den i dess helhet. Däremot ska man inte missa avsnittet där Edith sitter i sängen och sjunger Tea for Two omgiven av tallrikar, katter, brev, tidningar och gamla fotoalbum. På huvudet har hon satt en svajig vidbrättad solhatt; en pust från glamorösare dagar bland aristokrater och gårdsfester och cabareter.

Filmen påminner mig om en flyktig bekantskap som jag gjorde för cirka tolv år sedan då min väninna Judy och jag åkte ut till en by i Devon för att hälsa på en äldre dam som brukade ackompanjera Judy då hon sjöng. Jag minns inte namnet på vare sig byn eller damen men stugan hon bodde i minns jag tydligt. Som de flesta gamla stenhus på den engelska landsbygden hade det små fönster och djupa fönsternischer. Den lummiga och vildvuxna trädgården fick helt klart sköta sig själv.

I vardagsrummet där vi satt rådde en fascinerande ordnad oordning. Det var varken sunkigt eller smutsigt, bara råddigt. Atmosfären i sådana här hem är ofta påtaglig men något svårdefinierad. Färgerna var blekta, möbler och textilier, ja varje liten sak, andades oföränderlighet och etablerat liv. De nersuttna fätöljerna med handbroderade kuddar hade stått på samma plats i åratal; det blankslitna golvet talade ett tydligt språk.

Smått excentrisk men mild och god bad husets värdinna inte en endaste gång om ursäkt för oordningen, det var helt enkelt så här hon levde. Trots att jag själv inte skulle stå ut med röran så tyckte jag att det var både ombonat och gemytligt för det var ett hem som präglades av saker som behövdes och fyllde en funktion; det var inte belamrat med prylar som var framställda för att beskådas. Med homestyling och homestaging i magasin, tidningar och TV-program så är det uppfriskande med eklektiska interiörer som formats av de inneboende och deras liv. Ett sådant hem önskar jag mig då jag är 70+.

Dokumentären om Edith och Edie kan ses på YLE Arenen fram till den 12 december.

Miljöskadad

I eftermiddags var jag på retur till Duvemåla i sällskap med en kollega. Snett framför oss på första balkongen, där vi hade våra platser, satt ett par som inte stängde av mobilerna utan satt och pysslade med dem hela tiden - som de värsta elever. Av gammal vana tänkte både min kollega och jag knacka dem på axeln be dem stänga av. Turligt nog så hann vi besinna oss. Under pausen kom vi fram till att de hade de där textningsmojängerna som delas ut till alla som inte har full koll på svenskan.

Paus med servering

Efter tio år bakom katedern, bland pulpeter, med näsan i uppsatshäften och ett ständigt tjat om mobiler och ipods och ipads så har jag gjort mig förtjänt av en paus med servering och köksarbete. Från september-december 2013 kommer jag att studera vid Ballymaloe Cookery School i Shanagarry Co. Cork, Irland. Den som har tid och lust kan lyssna till vad Rory O´Connell har att säga om matlagning och skolan som han varit med och grundat.

Ett Pirkkaaktigt tips

Man kan faktiskt spara på de nedbrytbara kompostplastpåsarna genom att vira in skal och matrester i tidningspapper innan man lägger dem i påsen.  Påsen hålls fräsch längre och börjar inte genast stinka apa.

Jag är ett instrument

Stämbanden är det enda instrument som jag spelar. Min musikalitet är begränsad och hänvisningar till intervall, fiss-moll och sekunder är totalt bortslösade på mig. Hemioler låter som något från Mumindalen i mina öron. Det är säkrast att peka med fingret i notbladet och säga 'där'. Notvärden och takter kan jag räkna - någotsånär - men bäst fungerar det då jag gungar med i musiken för då faller allting på plats. Plus att jag har stenkoll på dirigenten och där klarar jag mig ofta bättre än de musiker som har stenkoll på notskriften. Det är ju dirigenten som bestämmer och spelar på kören, sitt instrument.

Mitt instrument används bäst tillsammans med andra röster och samarbetet som utmynnar i samklang och harmonier gör körsången till något av det värdefullaste jag gör på fritiden. Att jag kan musicera med Mozart, Bach och Respighi är ofattbart. Ensam kan jag inte göra det men i kören blir jag delaktig och ansvarig och det gör mig lycksalig.

Jag hoppar av metron

Det finns få saker som metropassagerarna avskyr så högt som dödtid på perrongen. Det vet jag av egen erfarenhet. Metron är det snabbaste färdmedlet i stan så tre-fyra minuters väntetid passar inte in i profilen och perrong-limbot ska därför undvikas, till varje pris. Två gånger i höst har jag - efter att ha kämpat mig igenom massan som tränger sig in samtidigt som avstigarna ska ut - nästan blivit nedsprungen av panikslagna Brändöbor som sprängt in på perrongen för att hinna med just det där tåget tåget vars dörrar håller på att stängas. Nu är det slut och jag väljer bort två-minutersfärden och  går i ensamt majestät genom Hertonäs koloniträdgård och över bron till Brändö. Idag kom slasksnön ner horisontellt men det gjorde ingenting för det finns ju inga dåliga kläder, bara dåliga väder. Eller hur det nu heter.

Jag faller till föga

Jag känner en oemotståndlig lust att sträcka mig efter skatten som ligger längst in i mitt CD-skåp, julmusiken. Men så här i början på november ska jag försöka ge mig till tåls. Jag brukar alltid börja smyglyssna i november och inte tröttna förrän julveckan är över. Men säsongen är ju så kort och min samling med julmusik är så stor så nu tar jag och plockar litet med skivorna åtminstone. Överst på högen syns min storstora favorit Folkjul. 

Ikväll, med novembervätan droppande på mitt fönster, så skulle det vara välkommet med något så jag faller till föga och lyssnar på den irländska kören Anúna som sjunger Winter Songs. Det blir en liten glöggskvätt också.

Olustigt

I Sveriges radios P1 rapporterar de om forskning där man lyckats föryngra hjärnor hos äldre möss med blod från yngre möss. Forskningsrönen är ännu inte publicerade och har alltså inte granskats kritiskt av andra forskare men nog fryser blodet i mina ådror av den här nyheten. Jag kopplar helt in på sci-fi spåret och ser en fasansfull framtid med inhumana blodfarmer där ett människoliv inte är värt ett ruttet lingon. Man blir lätt paranoid.

Dags att tänka om

Ofta hör jag folk påstå att det inte går att äta gott i Storbrittannien. Fel, fel, fel säger jag som Brasse Brännström i Fem myror är fler än fyra elefanter. De brittiska öarna har ett kulet klimat. Det regnar mycket och det kan vara råkallt under alla årstider. Med ett sådant klimat behövs det energirik kost. 'A hearty meal' ger krafter och värmer innan man ska ut igen.

Nigella, Jamie, Rick och Gordon har under de senaste decennierna uppmuntrat britterna att börja uppskatta och använda de underbara råvarorna som växer i trädgårdar och odlingar land och rike runt. Växtsäsongen där är mycket längre än här i Finland där vi skryter med kalakukko, memma och inlagd sill. Hallå. Dags att tänka om.

Middag som intogs vid puben Twice Brewed Inn i byn
Hexham.  (Bild: Solveig Nylund)

Ikväll samlas mina medvandrare från sommarens tur i norra England hos mig kring en måltid som ska ta oss tillbaka till de vindpinade nejderna längs med Hadrian's Wall.  På menyn finns haggis (levererades av en vänlig kollega som besökte Edinburgh i början av veckan) och sticky toffee pudding.