Dokumentären om den bohemiska Edie Beale och hennes ålderstigna mor Edith Bouvier Beale (faster till Jackie Kennedy) är för långsam och utdragen för att man ska orka se den i dess helhet. Däremot ska man inte missa avsnittet där Edith sitter i sängen och sjunger Tea for Two omgiven av tallrikar, katter, brev, tidningar och gamla fotoalbum. På huvudet har hon satt en svajig vidbrättad solhatt; en pust från glamorösare dagar bland aristokrater och gårdsfester och cabareter.
Filmen påminner mig om en flyktig bekantskap som jag gjorde för cirka tolv år sedan då min väninna Judy och jag åkte ut till en by i Devon för att hälsa på en äldre dam som brukade ackompanjera Judy då hon sjöng. Jag minns inte namnet på vare sig byn eller damen men stugan hon bodde i minns jag tydligt. Som de flesta gamla stenhus på den engelska landsbygden hade det små fönster och djupa fönsternischer. Den lummiga och vildvuxna trädgården fick helt klart sköta sig själv.
I vardagsrummet där vi satt rådde en fascinerande ordnad oordning. Det var varken sunkigt eller smutsigt, bara råddigt. Atmosfären i sådana här hem är ofta påtaglig men något svårdefinierad. Färgerna var blekta, möbler och textilier, ja varje liten sak, andades oföränderlighet och etablerat liv. De nersuttna fätöljerna med handbroderade kuddar hade stått på samma plats i åratal; det blankslitna golvet talade ett tydligt språk.
Smått excentrisk men mild och god bad husets värdinna inte en endaste gång om ursäkt för oordningen, det var helt enkelt så här hon levde. Trots att jag själv inte skulle stå ut med röran så tyckte jag att det var både ombonat och gemytligt för det var ett hem som präglades av saker som behövdes och fyllde en funktion; det var inte belamrat med prylar som var framställda för att beskådas. Med homestyling och homestaging i magasin, tidningar och TV-program så är det uppfriskande med eklektiska interiörer som formats av de inneboende och deras liv. Ett sådant hem önskar jag mig då jag är 70+.
Dokumentären om Edith och Edie kan ses på YLE Arenen fram till den 12 december.
För något år sedan besökte jag en gammal dam som bodde i sitt näpna hus där hon bott i flera årtionden. Först med maken och barnen och sedan som änka i över 40 år. Hemmet andades "fordomsdags". Hon berättade att alla möbler stod på exakt samma ställe som då maken levde, allt utom en fåtölj. På golvet låg en enorm matta som knappt hade någon färg kvar. Den hade legat där mer än 40 år. Tjock och färgrann hade den varit en gång. Nu var den tunn som ett löv. Det påminner om det du beskriver. Den stora skillnaden är att i hemmet jag var inne i, där rådde en oklanderlig ordning
ReplyDelete