Skämmigt

Ibland får vi lärare för oss att spexa och bjuda litet på oss själva. Vårt kollegium har bland annat imiterat Huutajat (manskören som vrålar fram sina sånger) och så har vi haft mannekänguppvisning. Då samlade vi allt kvarglömt i skolan – kläder, paraplyer, fotbollar och väskor – och så gick vi catwalken inför eleverna. Båda gångerna har det funnits en eller ett par elever som så uppenbart skämts å sina lärares vägnar att de knappt kunnat titta på hur vi gör bort oss så. Vi borde helt enkelt veta bättre.

Samma känsla får jag då jag ser David Frosts intervjuer med president Richard Nixon, fem år efter att han återvaldes och tre år efter att han avgick på grund av Watergateskandalen. Se ett kort klipp. Samtalen spelades in under 12 dagar och råmaterialet är drygt 28 timmar film som klipptes ihop och sändes i fyra program 1977. Både intervjuaren och den intervjuade ser samlade ut och samtalet förs i en allvarlig och respektfylld ton. Nixon gestikulerar och värjer sig, förklarar och pläderar för att han aldrig försökt hindra rättvisan från att ha sin gång. Så framställer Frost nästa bevisning och kameran zoomar in på Nixon. Han lyssnar tålmodigt men i ögonen ser man en blandning av irritation, förlägenhet, skam och – tror jag – ånger. Det är pinsamt att se på. Jag tycker synd om honom. Arma, arma Nixon. Du borde ha vetat bättre.