Ibland lyfter det

Inspirerad av BBC filmatiseringen av Charlotte Brontës Jane Eyre har jag den senaste veckan tittat på tolkningarna av Jane Austens Pride and Prejudice och Persuasion. Den förra från 2005 och den senare från 2007. Båda är befriade från det perfekt bilderboksaktiga som sänker många tidiga produktioner, men där slutar likheterna. Det sjunger om Persuasion, man dras med och sympatiserar med den stackars Anne. Keira Knightleys Elizabeth, däremot, är en platt (bokstavligen) och ointressant hjältinna och författarna till filmens manuskript lyckas inte blåsa liv i vare sig berättelsen eller karaktärerna.  Då det gäller P&P är det fortfarande BBC serien från 1990-talet som regerar. På en punkt kunde Persuasion förbättras; Mr Darcy i P&P kunde byta till captain Wentworth i Persuasion. Rupert Penry-Jones är helt enkelt för söt för att övertyga som Frederick Wentworth. Slutligen: varför sitter det alltid åtminstone en karl och tuggar mat så kinderna putar i måltidscenerna i de här filmerna? Var det kutym och gott uppförande, månne?