Coca-Cola + Big Mac = sant

Igår, efter att ha gjort reklam för jordärtskockan, gick jag och köpte en Big Mac-måltid med Coca-Cola åt mig själv, spände fast väskan på pakethållaren och cyklade hem. Potatisen hann bli mjuk, i övrigt var det en njutning från början till slut. Jag har en teori om hamburgare och läskedrycker; recepten är utarbetade så att de ska harmoniera med varandra på ett oemotståndligt sätt. Ett par gånger har jag tagit mjölk till burgaren och det var - milt uttryckt - en besvikelse.

Den som har sett filmen Sideways kanske minns scenen där vinkonnässören Miles sitter och deppar på ett hamburgerhak och smygdricker ur flaskan som varit kronjuvelen i hans vinsamling. Miles sorger och besvikelser till trots så kan man skönja lycksaligheten i hans ansikte då han äntligen får njuta innehållet i flaskan som sparats för en dag med stort D. Det enda jag kunde tänka på var: "Det hade varit godare med Cokis".

Det är så gott 3

De som inte brukar använda jordärtskockor i kosten borde börja idag. Jordärtskockan är en korgblommig växt och det är knölen eller rotstammen som vi använder som rotgrönsak. De ser inte mycket ut för världen och är arbetsdryga att skala men det lönar sig till sista knölen. Jag tycker att Tina Nordströms soppa på jordärtskocka med citron-dillolja är god. Smaka och se!

The Beast Within

För ett tag sedan märkte jag att min högra pektå såg underlig ut, den hade blivit bullig och ojämn. Då börjar man ju fundera. Så kom jag ihåg hur jag i somras i raseri sparkade till en ugnslucka som inte hölls fast. Trots träskon på foten så blev det lite blodsutgjutelse. Igår kunde jag slutligen plocka bort nageln som en mogen frukt från sin gren. 

Jag har i raseri söndrat saker förr och det brukar kännas bra efter den lilla eruptionen. Tills man ångrar sig; den där skräpkorgen jag hoppade sönder var ju riktigt fin och fjärrkontrollen till radion – nu när den är sönder så är det ju jobbigt att alltid lomma fram till apparaten för att ändra kanal och volym. Så får man stå sitt kast. 

Bokmässan PS

Mat- och vinmässan pågick samtidigt som bokmässan i helgen. Ett bokverk och två bakverk köpte jag hem. Citronmarängpajen var perfekt från det spröda skalet, genom den fylliga citronkrämen till den mjuksega marängen ovanpå. Jag har försökt och försökt att få till stånd en sådan maräng. Jag har googlat och prövat och misslyckats och prövat igen. Jag har nu insett att jag måste köpa en ordentlig karamelltermometer. Men jag kommer aldrig till skott.

Din läsning

Man behöver inte gå på bokmässa för att vidga sina vyer, det räcker med att läsa en bok. Böcker, långt mer än filmer, öppnar nya horisonter för läsaren. Som läsare blir du medskapare eftersom texten du läser måste möta din egen fantasi och dina egna erfarenheter för att komma till liv. Nuförtiden hinner en roman knappt nå bokhyllorna innan någon sitter och filar på filmmanuset och då lönar det sig att minnas att i filmens tolkning tar du del av någon annans fantasi och erfarenheter. I en tidsålder då människor är helt fokuserade på det individuella förvånar det mig att så många nöjer sig med att se filmen. 

Få har vittnat om litteraturens betydelse bättre än Francis Spufford: Without books you see or perceive the world through your own eyes only. With books you take a broader view – you see or perceive through the eyes of the world around you. (Hört på bokmässan i Göteborg för något år sedan så visst är det bra med bokmässor.) Lästips: The Child that Books Built av Francis Spufford.

Skämmigt

Ibland får vi lärare för oss att spexa och bjuda litet på oss själva. Vårt kollegium har bland annat imiterat Huutajat (manskören som vrålar fram sina sånger) och så har vi haft mannekänguppvisning. Då samlade vi allt kvarglömt i skolan – kläder, paraplyer, fotbollar och väskor – och så gick vi catwalken inför eleverna. Båda gångerna har det funnits en eller ett par elever som så uppenbart skämts å sina lärares vägnar att de knappt kunnat titta på hur vi gör bort oss så. Vi borde helt enkelt veta bättre.

Samma känsla får jag då jag ser David Frosts intervjuer med president Richard Nixon, fem år efter att han återvaldes och tre år efter att han avgick på grund av Watergateskandalen. Se ett kort klipp. Samtalen spelades in under 12 dagar och råmaterialet är drygt 28 timmar film som klipptes ihop och sändes i fyra program 1977. Både intervjuaren och den intervjuade ser samlade ut och samtalet förs i en allvarlig och respektfylld ton. Nixon gestikulerar och värjer sig, förklarar och pläderar för att han aldrig försökt hindra rättvisan från att ha sin gång. Så framställer Frost nästa bevisning och kameran zoomar in på Nixon. Han lyssnar tålmodigt men i ögonen ser man en blandning av irritation, förlägenhet, skam och – tror jag – ånger. Det är pinsamt att se på. Jag tycker synd om honom. Arma, arma Nixon. Du borde ha vetat bättre.

Stampa snö

Det låter hemtrevligt då folk stampar av sig snön i farstun. Det är så uppenbart att nu kommer man in i värmen och sällar sig till gemenskapen inomhus. Samma effekt uppnås överallt; hemma, på jobbet, i banken, på caféet - det är bara mysigt. Mysigt är det också med den första snön som nu har lagt sig. Meteorologen hade utlovat vintrigare väder och alla vet vi ju att snö är resultatet av vattendroppar som bildar kristaller då det blir kallt. Trots den här vetskapen så föredrar jag Fiona Macleods förklaring att det högt upp vid polen finns en snöväverska som samlar kristaller och då hon har tillräckligt många låter hon dem singla ner över jorden:

[...] And she sails to the edge of the world we see:
And waits till the wings of the north wind lean
Like an eagle's wings o'er a lochan of green,
And the pale stars glow
On berg and floe...

Then down on our world with a wild laugh of glee
She empties her lap full of shimmer and sheen.
And that is the way in a dream I have seen
The Weaver of Snow.

Vikten av en bra våg

Skillnaden mellan en grynig och smaklös bechamelsås (lördagens moussaka) och en slät, smakrik sådan (gårdagens svamplasagne) ligger i en bra hushållsvåg.

Förlåt magistern

I dagens The Guardian skriver bl.a. Englands undervisningsminister ett brev till en f.d. lärare där han ber om ursäkt för dåligt beteende, se här. Vem av oss har åtminstone inte ett sådant skelett i sin garderob? Här är mitt: 

Bäste magister Wistbacka, förlåt att jag i sjätte klass deltog i ett försök att förstöra en musiklektion. Jag minns inte vems idé det var att ett gäng av klassen skulle komma för sent och gå in en i taget smällande dörren så fönsterrutorna skakade. Jag skäms då jag tänker på det och önskar att det aldrig hade hänt. Vid ett annat tillfälle då du kom på min bästis och mig med att vara inne under rasten gjorde du klart för oss att vårt uppförande hade försämrats märkbart under sjätte klassen.  I högstadiet var jag klokare. Faktiskt.

Med ånger,
Hillevi Lasén

OK, nu är det din tur.

Miranda

Den enda TV-serie som just nu får mig att gapskratta är Miranda. Huvudpersonen, som spelas av komikern Miranda Hart, driver hejdlöst med sig själv, sin habitus och sitt utseende som enligt dagens skönhetsnorm inte är attraktiva. Ibland blir det faktiskt nästan olidligt pinsamt men det som räddar situationen är att man skrattar med, inte åt. Det är befriande och sanslöst roligt. Här några länkar för den som orkar bry sig. Avsnitt på Arenan och en artikel och en annan i The Guardian.

Hurra, det kan jag!

Svenska Dagbladet låter läsarna pröva på fjolårets högskoleprov, den delen där det gäller att bestämma ett ords definition. Förstås kastar jag mig över det och klarar 20/20 utan att darra på manschetten. Jag hör till dem som vet vad försmådd, kanonisation och konvergera betyder och det är gott att minnas då man tänker på vilket resultatet hade blivit om frågorna handlat om limes, procenter och decimaler.  http://quiz.svd.se/?sTid=1007

Jag lyckas inte

Hur jag än vänder mig har jag rumpan fram - åtminstone på tåget. Jag lyckas inte få till det då jag bokar på nätet så att jag åker med framsidan i färdriktningen. Mystiskt. Tur att jag inte har problem med åksjuka men det skulle vara kul om jag nån gång finge åka framlänges.

Mossbelupen

En dag i skolan tillfrågades alla vilket ord som är deras favoritord. Under en samling i salen så ställde vi lärare upp oss och sade, i tur och ordning, det ord som vi hade valt. Mitt ord var 'mossbelupen'. Ordet mossbelupen låter vackert, det är betydelsetungt och så är det lite gammalmodigt. För att något ska bli mossbelupet så krävs
det lång tid och ostördhet och det är omständigheter som många människor idag upplever alltför sällan.

I radion igår sades det att mässan I Love Me pågår som bäst i mässcentrum i Böle och där hade en konsult - eller livscoach - talat om den senaste trenden: tystnad. Alla ljudstressade nutidsmänniskor vill nu ut i skogen och njuta tystnaden och lugnet. Det är något så infantilt och nyhjälplöst över att människor måste konsultera för att inse att man bör ta det lugnt ibland, vara ensam med sig själv och sina tankar. Kan man inte det så går man miste om det mossbelupna i tillvaron.

Norton Juster

Författaren Norton Juster hade en pappa som brukade säga saker som: "Ahaa, I see you’re coming early lately, you used to be behind before but now you’re first at last." I boken The Phantom Tollbooth låter Norton en av karaktärerna säga: "Whether or not you find your own way, you're bound to find some way. If you happen to find my way - please return it for it was lost years ago". Tur att jag äntligen fått upp ögonen för den här, den publicerades 1961. Här finns mer.

Vad gör man inte

Den ena dagen är den andra ej lik. I morgon är det jag som handleder studeranden i sminkningens sköna konst. Skönhetsexperterna som skulle komma och hålla workshop under temadagen avbokade så då blev det jag och studiehandledaren som träder till. Mina meriter? 1. Jag ville en gång bli kosmetolog och i nian gjorde jag arbetsplatspraktik hos en sådan. Jag fick värma en ampull med serum. 2. Jag älskar att ta del Sali Hughes skönhetstips! Kolla själv och se om inte du också blir omvänd. 

   

Ett lyckat misstag

Stephanie Tatin, kock på L'Hotel Tatin, är kvinnan bakom den klassiska äppelkakan Tarte Tatin. I slutet av 1800-talet tog hon och systern Caroline över hotellverksamheten efter faderns död. En dag var tydligen Stephanie trött och disträ och arrangerade äppelhalvorna, smöret och sockret direkt i formen och så hamnade smördegen överst. Frukten, smöret och sockret fick bubbla ihop till en härlig äppelkinuski och smördegen som Stephanie placerade ovanpå gräddades gyllengul och skör. Misstaget visade sig vara bättre än orignialet och sedan dess har Tarte Tatin spridits över världen och hör nu till klassikerna inom kokkonsten.

För att lyckas krävs det att man har en stor gjutjärnspanna. Här följer recept enligt Le Creuset som också tillverkar de emaljerade gjutjärnspannorna som passar bäst. Det går att använda vanliga gjutjärnsstekpannor men det är inte kul om fyllningen bubblar över, den består av mycket smör och socker.

Tarte Tatin (6-8 pers)

Smördeg

200 gr smör
c:a 4 dl vetemjöl
2-4 msk kallt vatten

1. Arbeta ihop smöret med mjölet. Tillsätt inte allt mjöl på en gång, spara c:a 1 dl som du tillsätter mot slutet om allt behövs. Då blandningen har blivit mjukt grynig så tillsätter du vattnet men endast så mycket som behövs så att degen ska ta ihop. Överarbeta inte.
2. Låt vila i kylskåp en stund medan du förbereder resten.

Fyllning

75 g socker
75 g smör
5 stora äpplen, Granny Smith eller Golden Delicious
2 msk citronsaft

1. Ställ ugnen på 200C. Skiva smöret tunt och täck bottnen i formen. Häll sockret över och hetta upp på spisen tills smöret har smält.
2. Skala, halvera och kärna ur äpplena. Placera dem i formen och häll över citronsaften. Låt bubbla stilla på medelvärme i ca 5 minuter. Passa tiden noga!
3. Lyft av från värmen och låt svalna medan du kavlar ut degen till samma storlek som formen.
4. Tryck ner degen kring kanterna och picka några hål så ångan från äpplena kan avdunsta utan att spräcka hål på degen.
5. Grädda uppe i ugnen i ungefär 15-20 minuter tills smördegen är gyllenbrun.
6. Ta ut ur ugnen och låt vila några minuter innan du stjälper upp kakan. Akta så du inte bränner dig.
7. Servera med grädde eller crême fraiche.

Allätare

'Allätare' är en term som används i olika sammanhang; man kan vara bl.a. kulinarisk, musikalisk eller litterär allätare. Det är en gåva att kunna njuta olika typer och genrer beroende på vilken sinnesstämning man befinner sig i. Trots att man är allätare så finns det favoriter man återvänder till om och om igen. En av mina musikaliska husgudar är den svenska mezzosopranen Ann Sofie von Otter vars tolkningar av barock, folkmusik eller Elvis Costello alltid lyckas träffa mitt i prick. I september utkom hennes senaste CD - Sogno Barocco. Nu marsch iväg till Fazers musikaffär.
http://www.annesofievonotter.com/

Time for a cuppa

http://arenan.yle.fi/tv/1648024

Brändö 100 år på Brändö Casino

Fredagskvällens jubileumsmiddag på Brändö Casino var en högljudd affär. Med 350 personer närvarande steg ljudnivån över 90 decibel ibland (min kollega har en iphone så vi kunde mäta). Trångt var det också, servitörerna kryssade flinkt runt borden och vi väntade tålmodigt på maten. Fisktallrik med två inlagda sillar, en bit lax och en klick romröra med dillpotatis var inledningen. Sedan kom oxfilé med konjaksås och en kub fast potatismos. Efterrätten var crème brûlée med färska bär. Gott och välkomponerat. Massproduktion är inte lätt och det resulterade i att det som skulle vara mjukt hade fått en skorpa (potatiskuben) och det brända sockret på crème brûléen hade mjuknat. Trots det så njöt vi av maten och firade att denna vecka av festligheter och specialarrangemang i skolan äntligen var slut.

Brändö kokar och bakar

Mycket i vårt lärarrum kretsar kring mat. "Men vad ska vi äta?", "Hur blir det med maten?" är frågor som dryftas både länge och väl i olika sammanhang. Nu, på 100-årsjubileumsdagen fredagen den 12 oktober, kommer vi att ge ut vår egen kokbok med samlade favoriter. Jag har med fyra recept; bl.a. en vinglögg jag lärde mig av Judy samt en varm middagssallad med bulgur, morötter, gurka och grönsallad, kryddad med dragon.

Grötlunch

Brändö skolor firar 100-års jubileum och i skolbespisningen serverades korngrynsgröt som på trettiotalet. 'Gott' sa eleverna då jag frågade om lunchen. Själv åt jag min medhavda pizzabit. Kanske kunde jag ha varit en förmögen fröken som under sommarens bildningsresa i Europa upptäckt den platta delikatessen i Neapel.

Det är så gott 2

En varm Cambridge: ta en tékopp som rymmer ca 3dl. Brygg 1,5 dl starkt Earl Grey té och koka upp 1,5 dl mjölk. Låt litet råsocker smälta med i mjölken. Blanda ner mjölken i téet och krydda med ca 1 msk mörk rom. Man kan variera sötman och romstyrkan efter behag och behov.

Ibland lyfter det

Inspirerad av BBC filmatiseringen av Charlotte Brontës Jane Eyre har jag den senaste veckan tittat på tolkningarna av Jane Austens Pride and Prejudice och Persuasion. Den förra från 2005 och den senare från 2007. Båda är befriade från det perfekt bilderboksaktiga som sänker många tidiga produktioner, men där slutar likheterna. Det sjunger om Persuasion, man dras med och sympatiserar med den stackars Anne. Keira Knightleys Elizabeth, däremot, är en platt (bokstavligen) och ointressant hjältinna och författarna till filmens manuskript lyckas inte blåsa liv i vare sig berättelsen eller karaktärerna.  Då det gäller P&P är det fortfarande BBC serien från 1990-talet som regerar. På en punkt kunde Persuasion förbättras; Mr Darcy i P&P kunde byta till captain Wentworth i Persuasion. Rupert Penry-Jones är helt enkelt för söt för att övertyga som Frederick Wentworth. Slutligen: varför sitter det alltid åtminstone en karl och tuggar mat så kinderna putar i måltidscenerna i de här filmerna? Var det kutym och gott uppförande, månne?

Det blir till ingenting

Det går trögt med bokklubben Between the Covers på Arbis. Tre kråkor är anmälda och det är fyra för få. Jag väljer superfina romaner - till nästa onsdag ska vi läsa The Sisters Brothers av Patrick DeWitt. Efter det blir det troligtvis lapp på luckan. Och jag får läsa mina böcker för mig själv, för betalar 180 euro för medlemskap i Finn-Brit Societys bokklubb - det gör jag inte igen.

Det är så gott

Felicity Cloakes version av: Bananbröd


350g mogna bananer (vikt utan skal)
180g mjöl, litet extra för formen
2½ tsk bakpulver
1 tsk salt

160g mjukt farinsocker (ljust eller mörkt)

2 ägg lättvispade
4 msk smält smör, plus extra något avsvalnat att smörja formen

50g nötter (val- eller pekannötter, eller mandel) grovhackade

1. Värm ugnen till 170C. Mosa två tredjedelar av bananerna mjukt och slätt. Mosa resten av bananerna grovt så att det blir bitar kvar. Blanda varsamt ihop med resten av frukten.
2. Sikta ihop mjöl, bakpulver och salt, smörj och mjöla en form (ca. 21x9x7cm).
3. Blanda socker, ägg och smör i en stor skål. Vispa upp smeten tills den är ljus och luftig. Blanda i banan och de torra ingredienserna och till sist de hackade nötterna.
4. Häll smeten i formen och grädda i ca. 1 timme eller tills kakan är torr (stickprovet). Låt svalna i formen i ca. 10 minuter innan du stjälper upp brödet på galler och låter det svalna under duk.

Passar bra till eftermiddagste och helgfrukostar som sådant eller med smör och ost.

Curry

Curry är en blandning av kryddor; inte en krydda. Ta t.ex. en halv tesked vardera av gurkmeja, malda korianderfrön och spiskummin som tillsätts till färdigkokat ris. Vill man kan man även blanda i paprika- och chilipulver. Peppra och salta som vanligt.

Så är det över

Förstummad läser jag nekrologen över min studiekamrat som var en av de vänligaste, mest livsbejakande och vackraste människor jag känt. Hennes skönhet var av den naturliga och oaffekterade sorten men drabbade alla med kraft. Ofta kom totala främlingar fram för att uttrycka sin beundran och Sandra bara skrattade generat. Sommaren 1994 då jag jobbade vid Gogarburn Hospital i Edinburgh hälsade hon på i några dagar och vi drog omkring och njöt av staden som vi båda var förälskade i. Bartendern vid The Royal Oak å sin sida förälskade sig i Sandra och bjöd både på drinkar och guidning. Högst troligt önskade han mig dit pepparn växer. Inre och yttre skönhet, kombinerat med sunt förnuft och ett spjuveraktigt soligt temperament - det var Sandra.