Cook's progress 4 (in Eng and Swe)

I'm too knackered to write anything much. I've spent far too much time writing my order of work for tomorrow and I can still smell whey on my arms from this evening's session of cheese making.

Best taste of today: tomato salad with basil, olive oil and honey.

Inte en lugn stund här på kursen. Kvällen har jag spenderat i mejeriet och hjälpt till med att göra både ost- och yoghurt. Mina armar luktar vassla men jag orkar inte åtgärda det just nu.

Dagens favorit under lunchen blev en tomatsallad med basilika, olivolja och honung. Här odlar de en mängd olika tomatsorter och de utgör en vacker palett på serveringsfatet.

Cook's progress 3

Förutom söndagens frukost som tillagades och serverades av en god vän så var gårdagen ett bottennapp. Den dväljs där nere i dyn tillsammans med en incident som involverar en ny kamera kvarglömd i en bil. Jag har aldrig gjort en så urusel reseplan förut och reste precis hela dagen.

Jag har spenderat min sista cent på den här kursen men jag får valuta för pengarna. Förutom ett kursprogram som omfattar allt man kan drömma om i matväg så är maten de serverar underbar och jag har tolv veckor av detta framför mig. Dagens viktigaste läxa: det är i mullen som den riktigt goda och näringsrika födan får sin början. Råvaror som vuxit i utarmad jord kan inte bli delikatesser utan att de överarbetas.

Köket i huset jag delar med fyra andra mogna kvinnor och en kläpp.

Första etappen

Snart i Helsingfors, VR håller tiden + 6-7 minuter. Jag har tittat på Tom Alandhs dokumentär om Anna Lindh. Mycket sevärd. Tillgänglig till den 11 oktober.

Flyttfåglarna och jag

Tidigt imorse cyklade jag runt åkrarna och ängarna och tog farväl av nejden. Så gjorde även tranorna - fast utan cyklar förstås. Sedan åt jag en riktig frukost och nu riktar jag tankarna och hågen mot den gröna ön. Hösten här i Vias får framskrida utan min medverkan från och med nu.

Annars är allt som förr. Mössen har flyttat in och jag stirrade en skrämd liten rackare i vitögat igår. Den satt på översta hyllan i skafferiet. Tyvärr hade jag nyss flyttat över allt ätbart i burkar med lock så den menyn förblir en dröm för de små gråbruna. Dags för mor och far att plocka fram fällorna igen.

Dimfnatt

Dimmiga morgonstunder får jag fnatt med kameran. Världen ter sig så spännande och inbjudande då man inte ser riktigt klart. Jag var fräck nog och gick genom någon annans allé. Och det var en väg väl värd att vandra.

Cook's progress 2

Nu har jag skaffat uniformen. Det känns litet som maskeraddags nu men ändrar väl snart ... om en vecka! Now at least I can dress the part. It felt like picking out a costume for a fancy dress party. Still, in a week's time there's no turning back!

Matematiken efter - say what?

Tolkningar och översättningar, speciellt sådana som inte träffar rätt, upphör aldrig att fascinera. Nyss hörde jag i SR P1 en reporter som använde det engelska ordet 'aftermath' (= följd, konsekvens, efterdyning) och slängde in som förklaring 'matematiken efter' och det lät ju bara konstigt. Så, nörd som jag är så måste jag kolla etymologin och det visar sig att leden 'math' kommer från ett fornengelskt ord som betyder 'skära gräs'. 'Aftermath' är alltså att skära gräset en andra gång. In Ye Olde English.

Så nu vet ni det.

Att något så gott

I kokboken Mina fastrars mat förundrar sig Paolo Roberto över att skolköket i hans skola lyckades förstöra en så god grönsak som broccoli till oigenkännlighet. Broccoli, precis som blomkål, ska inte kokas tills den faller ihop i en sorglig hög utan den ska landa på tallriken spänstig och klargrön. Dela broccolin i små buketter, koka i två minuter, häll av kokvattnet och skölj i iskallt vatten. Låt rinna av väl. Blanda två msk citron, två msk olivolja, en tunt skivad vitlöksklyfta och lite salt. Blanda försiktigt med grönsakerna.

Tillsammans med Paul Svenssons hamburgare blir den här salladen en riktig måltid. Jag använde enbart receptet för hamburgerbiffen och improviserade resten med bröd och salladsingredienser ur skafferiet.

Cook's progress 1

67 skäl till varför jag tar en tur via Irland. 19 dagar kvar. 67 reasons for my sojourn in Ireland. 19 days to go.

Tröskelårstid

Jag tycker om den här perioden då det ena går in i det andra. Sommarens alla kännetecken finns kvar men färgskalan börjar ändra till höstfärger och temperaturen har det där kyligt krispiga i sig vid dagens början och slut. Badvattnet har kylts en aning men i kvällssolen kan man hitta solljumma stenar att värma sig på efter simturen.

Det är tröskelårstid.

Alltid en orm i paradiset

I dagens Svenska Dagbladet skriver man om matfusket på krogar och restauranger. Mats Eric Nilsson å sin sida skriver om fusket med råvaror i sin bok Saltad nota. Samma fenomen finns säkert i vårt land. Kostar en rätt 20 euro så tycker jag att kocken kan bemöda sig om att göra en sås som harmonierar i smak och textur.

Ta rödingen jag åt i söndags till exempel. Jag satt på den lokala restaurangens strandterass och solskenet silade genom hängbjörkens grenar, tallriken med röding kom in snabbt och med ett immigt glas vitt vin i nypan så tänkte jag att "bättre än så här kan det ju inte bli."

Hmmm... jooo det kan det. Utan den allestädes närvarande pulvriga standardgräddsåsen hade det varit perfekt. Varför måste alltid den peppriga gräddsåsen vara med? Dessutom såg den exakt likadan ut som den som grannens oxfilé badade i.

Intet ont om gräddsås men en röding kräver mera och det gör jag med.

Kläderna spelar roll

Ja, kläderna spelar roll ibland. Eller accessoarerna, egentligen. Mellan självstudier och jobb vid symaskinen så hinner jag hjälpa far med garagebygget. Och det är här som accessoarerna spelar roll. Med måttbandet och hammaren i bältet, de gamla vandringskängorna på fötterna och arbetshandskarna på händerna så känner jag mig inte riktigt som mig själv. Jag känner mig mycket tuffare än vanligt och redo för vadsomhelst.

Nå, tänker ni nu. Vad gör hon där skrivandes på sin blogg om hon ska hjälpa till på bygget. Jo det ska jag tala om. Nu blåser det för friskt för att vi ska kunna lägga upp den där presenningen som kommer under taket. Faktiskt.

Men nu fick pappa en ny idé så det verkar vara slut på pausen.

Eldsjälar och visionärer

Nu är klockan mitt i natten men jag tänder en brasa och sätter mig ner och skriver ett inlägg om eldsjälar och visionärer. Har du eldsjälar i din närhet som bär på en idé de vill förverkliga så ska du bara säga "Jepp, så gör vi" och "hur kan jag hjälpa till". Du ska värna eldsjälarna för idén kan bli något stort, inspirationen kan sprida sig som ringarna i dammspegeln och så plötsligt händer det och folk strömmar till i hundratals och man får en välbehövlig och gemytlig gemenskapsstund med människor som vill dra åt samma håll. Och det, mina vänner, är en lördagskväll som heter duga.

Det här blogginlägget tillägnas Mr Easthill and his excellent crew.

Hårklyvning

Idag har jag varit litet butter över det faktum att jag alltid betalar det dyraste priset för klippning hos frisören. "Idag blir det 34 euro" sa hon som höll i saxen i förmiddags. Det är många euro billigare än det jag betalat i tio år hos hårkonstnären på Runebergsgatan men i alla fall det dyraste alternativet på listan hos den lokala salongen.

Skilda dam- och herrpriser finns ju inte längre men jag slår mig i backen på att det oftast är damerna som får betala mer. Nu lugnar jag ner mig med Kevin Costner i vilda västern. Open Range - helt bra film. Finns på youtube.

The Big Launch

Nu har jag fått mina första självstudieuppgifter. Studieprogrammet är klart och examenstillfällena inprickade så där preliminärt. För tillfället är det bästa med alltihop att jag kan sitta i min gungstol och svara på frågorna. Ett häfte med kostrekommendationer från Folkhälsan är min första kurslitteratur och mycket av det som står där vet jag redan.

Easy peasy lemon cheesy. Jag gör det på rasten.

Mea culpa

Vill du verkligen njuta av kräftorna på kräftskivan så ska du inte upplysa en ung släkting om att du faktiskt kände ett sting av dåligt samvete då du lät de bruna kräftorna glida ner i kokvattnet. Den informationen kommer att delas frikostigt med alla före under och efter middagen och varieras med frågan "Fick du faktiskt dåligt samvete?"

Alternativt kan du använda kräftor som någon annan dödat och fryst ner. Men det är inte samma sak.

Kombinera mera

Ibland då jag står framför godishyllan i butiken och drabbas av beslutsångest så brukar jag ta till klassikern - en Pätkis, en Suffeli och en DaCapo. Det blir lika bra varje gång. Samma strategi funkar då jag velar i kaféet. Finns det lemon drizzle så tar jag det.

Lemon drizzle är en kaka som hör till utbudet i många kaféer och 'tea shops' i den engelska övärlden.  Det är en härlig kaka som kombinerar sötma och syra - engelsmännen talar om 'tartness'. En bra lemon drizzle ska vara saftig och så syrlig att det pirrar i smaklökarna bak på tungan då man tuggar i sig en bit. Saftigheten kommer av att man stänker generöst med citronsaft och socker över kakan då den fortfarande är litet ljummen.

Många recept använder 'self-raising flour' som är ovanligt här hemma. Jag använde knappt två teskedar bakpulver till receptets 275 gram mjöl och det blev bra i dagens kombination av citron och svarta vinbär. Jag lade till ett par deciliter bär i smeten för de duger till så mycket mera än den obligatoriska saften. Du ska inte mobba dina svarta vinbär, sylt på svarta vinbär är underbar till smältande vaniljglass och nystekta plättar.

Men idag är det kaka som gäller.

Använd råsocker i glasyren så blir det knastrigare

Pimp my marmalade

Först ska jag säga att jag inte plockar tunnvis med bär och svampar men det jag samlar ihop i granskogens sus och på tungtrampad mosse vill jag göra något gott av. Så - helt i stil med Monica Ahlberg - ger jag hallonen lite extra skjuts med hjälp av aprikoser. De torkade aprikoserna köpte jag förstås i butiken.

I boken Bröd och marmelad, som Monica Ahlberg skrivit med bagarna Fredrik Frankenberg och Erik Olofson, tipsar hon om den goda och estetiskt tilltalande varianten på hallonmarmelad där man grundar med ett lager aprikosmarmelad. Gott och mycket vackert - om man häller upp på glasburk. I år landade min i tråkiga plastburkar.

Den här kombinationen är faktiskt suveränt njutbar

Bild ur boken Bröd och marmelad, Prisma 2000

Ett vackert skördetyg som äntligen monterades på stolarna igår

Tillbakablick

Idag har vi varit till ett hus som inte längre finns. Min mors alla syskon föddes i det huset och kvar finns en hop med stenar som utgjorde husgrunden. I en av groparna hittade vi en tegelsten och beslöt utan omsvep att den ska mamma ha så hon lade den i bakluckan med detsamma. En sten ur skorstenen från huset som inte längre finns.

Vi åkte vidare och hittade en annan husgrupp. Ett av husen fångade mig direkt. Huset kommer att rasa samman om ingen tar tag i det snart. Så synd i så fall för här härskar ett upphöjt och intagande lugn. Värdigt trots förfallet.

Man anar fönsterfodrens ockragula färg 

Naturen är på väg in

Ytterdörrar av trä förskönas av ålder, sol, väder och vind

Här måste jag bara gå in

Blekgrön och ljust blågrön - favoriter

Spetsar i vackert vindöga

Tapeter som levt en uppochnedtillvaro

Österbottnisk dekadens i förfall 

Vem som än låg på schäslongen läste i alla fall uppbyggligt

När sörplades det senast från detta fat?

Övernatta i skogen

En plats där jag brukar sitta och dricka mitt te och äta min smörgås är mossbeväxt och skogsmjuk och ligger ett par meter från strandkanten. Stranden är djup och min absolut bästa simplats i hela Österbotten. Världen. Punkt. Skogen är en ypperlig plats för blåbärsplockning. Den är så bra att man glömmer tid och rum och obemärkt tappar mobilen som sedan sover över i skogen i tre nätter, varav två är rejält regnvåta, bara för att pipa tjänstvilligt då man återvänder och går skallgång med mors mobil som sökhund.

Någon kväll tänker jag ta sovsäcken och termosflaskan och sova över. Då är det min tur att njuta av en natt under stjärnorna.

Kanske tar jag mobilen med ifall det blir skallgång.

Ångest, ångest

"Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen." Pär Lagerkvist är min hovpoet och sanningssägare idag. Jag vaknade i vargtimmen och började räkna och dividera om inkomster och utgifter under de kommande veckorna och fick panik. Jag blev så panikslagen att den stirriga blicken och darrningarna fortfarande satt i då jag vacklade in på bankkontoret för att ordna med ett litet studielån jag lyfter för att slippa vakna med hjärtflimmer ett tag framöver.

Tjänstledighet och utmaningar i all ära - måste det bara vara så ångestfyllt innan man kommer igång på riktigt?

Bygdekunskap

Efter att jag hade pratat om Stenåldersleden hela eftermiddagen så visade det sig att det var Järnåldersleden i Nissashaga, Storsjön i Malax vi skulle gå. Misstag gör alla.

Efter att man lämnat den lilla parkeringen så inser man snabbt att utan både guide och informationsblad så är leden nästan som vilken skogsstig med stenrösen som helst. Forngravarna ligger tätt och offerstenarna likaså. Det finns informationstexter på små skyltar här och där men de lämnar en del övrigt att önska. Så gör också broschyren som man kan skriva ut här men den förutseende kan ju förbereda sig.

Granskogen är fin och ett bonus var tackan med lamm i en hage.

Järnåldersleden var inte så dum i alla fall
tyckte en teolog och en blivande folklorist. 

Gaardynjår

Jag stegade in på Stenco idag och undrade om de hade de där små krokarna som man fäster i gardinspiraler. Jo, sådana har vi menade farbrorn i butiken och letade men blev tvungen att fråga butikschefen. Och så sa han 'gaardynjår'. Jag blir full i fniss och tycker det är sympatiskt att bli betjänad på dialekt.

Gaardynjår i Mamrelund, Petalax.

Jag bor på landet

Nu bor jag på landet. För första gången i mitt halvlånga liv har jag en fast adress på landet. Det är ganska häftigt, tycker jag.

Efter allt packande, målande och flyttande var jag alldeles för utpumpad för att ens tänka midsommarfirande idag. Istället cyklade jag runt i nejden. Jag stannade vid begravningsplatsen, inte den vid kyrkan utan vid filialen som ligger stillsamt invid ett skogsbryn omgärdad av en tätvuxen granhäck. Där gick det bra att sitta på en bänk en stund. Vilsamt och tyst så när som på en skata som inte respekterade helgedomen.

Sedan cyklade jag till Åminne och åt en strandburgare med fransk potatis vid Strand Service. Hamburgaren var stor. Jag orkade inte äta upp, varken burgare eller franskisar. Nu är jag mätt och går till sängs i min röriga kammare.

Bless them, they believe in me

Under avskedspicknicken med kollegerna på Drumsöbalkongen igår begåvades jag med en tegelsten till kulinariskt uppslagsverk. Mina frankofila vänner kommer att resa ragg för - jo - mitt exemplar är på engelska! Men jag är lika glad ändå!

New Concise Larousse Gastronomigue är 1277 sidor fullproppade med världens samlade matkunskap. Det kliar i fingrarna och snålvattnet rinner till. Ni får beundra den breda ryggen. Flaskan med Bombay Sapphire är med mest som referensobjekt men jag misstänker  att man kan behöva en G&T för att förmå smälta all information.

Jo, jag är det

Ett program som heter Tankar för dagen ger upphov till vissa förväntningar, jag förväntar mig något i stil med Vegas Andrum. Men livsvisdomarna och de välmenande råden uteblev idag. Istället luftade Jenny Jägerfeld sina tankar om särskrivning. Butikens tavla med bilder över 'vår kassa personal' och skylten som annonserar godiset 'skum tomte' ger upphov till allt från glada fniss till irritation och överlägsna flin.

Och jag känner igen mig. Jag är en språkpolis, dock inte i uniform och med batongen i näven. Nej, jag är diskret och civilklädd men ständigt alert. Och jag kan inte hjälpa det. Jag förväntar mig att den som sätter penna till papper eller finger till tangentbord för att dela information och tankar med sin omgivning tar sitt ansvar som språkanvändare för språket är viktigt för språket är makt. Därför bör man hantera det varsamt.

Det är inte bara jätte viktigt. Det är jätteviktigt.

Tid att lyssna

Den som i sommartid har tid kan lyssna på Bodil Malmsten som läser ur sin bok Mitt första liv i Sveriges radio P1. Hennes berättande präglas av en detaljrikedom som blir varken tradigt eller tråkigt. Litet som Bruce Chatwin då han skriver om sina resor i världen. Det är endast givande, intressant och roligt. Malmstens Mitt första liv finns tillgängligt i 37 dagar framåt - alla 21 delar!

Konstigt men sant

Tack vare Achmed the Dead Terrorist är jag numera flugornas banekvinna här på Viasvägen. I förrgår konstaterade jag detta faktum då jag efter flera missar spände ögonen i en fet stor fluga och viskade "I kill you" innan jag lät flugsmättan vina. Flugan hade inte en chans och sen dess har ingen av dem en chans. Pröva själv. Det funkar.

Lokalt

Idag handlade jag sytillbehör i syaffären och köpte nybakad limpa samt drack cappuccino i caféet vid Strandvägen. Sedan cyklade jag via centrum och beställde tid hos frissan och kände att jag hade gjort gott i att understöda de lokala näringsidkarna. Understöder lokala näringsidkare gör jag ju också i Helsingfors men det känns liksom nyttigare att göra det här i byn jämfört med i lilla storstaden! Varför?

Moving jitters

Idag då jag lämnade in nycklarna till jobbet så kändes det som om jag gett bort ett ben. Nycklar är en garanti och säkerhet och utan dem så är jag utomstående och blir beroende av välvilliga arbetskamrater om jag vill in i skolan igen. Det är förvisso inget nytt. Alla de gånger som jag tappat bort knippen kan man inte räkna på en hand - det behövs många.

Just nu verkar den nya karriären som en halvbra idé. Tre färska skärsår på händerna förebådar blodiga tider och vemodet smyger sig på med varje sak av de personliga tillhörigheterna som försvinner ner i flyttlådan.

Tröstar mig med bilder från skolvardagen. Och tanken på nya nyckelknippen att tappa bort.

Utrensning

I skolan idag så slängde jag bort det som jag sparade i höstas då jag rensade ut. Gamla kopior från mina första år vid Brändö gymnasium talade sitt tydliga språk: jag har bantat bort poesin. När hände det här? Hur har jag gått med på det? Underbara livsvisa dikter som jag frejdigt inkluderade i mina kompendier har levt en tynande tillvaro i dammiga pappershögar de sista åren. På hemmafronten fortsätter utrensningen och gamla kvitton talar sitt tydliga språk: alltför stor del av min lön har hamnat i det stora varuhusets kistor.

Så nu vänder vi blad och från och med hösten 2015 gäller följande: mera poesi för gymnasisterna vid Brändö gymnasium och mindre pengar till Stokis.

Ånger och syndabockar

Den fritagne Atte Kaleva säger att han funderade på riskerna innan han begav sig till Jemen. Allt enligt dagens HBL. På frågan om han ångrar tilltaget så säger han att han ju kände till riskerna och "ångrar att de realiserades". Det låter konstigt i mina öron. Man kan väl inte ångra att man hållits som gisslan.

Modet att bekänna att man handlat dumt eller oöverlagt är beundransvärt men blir alltmer sällsynt. Kalevas svar påminner om det som i TV-serien The West Wing kallades för a 'non-denial denial'. Alltså man slingrar sig från ansvar samtidigt som man nog medger att allt inte riktigt gått som man tänkt sig.

Det kan ju förstås hända att Kaleva inte ångrar sig men det kan han inte säga för vem blir då syndabock?

Vårgrönt

Ett härligt tillbehör till allt möjligt är det som engelskmänniskorna kallar 'minty mushy peas'. Underbart enkelt och utsökt delikat. Ta en påse frusna ärter (ca 200 g) ur frysen och koka upp som hastigast. Låt rinna av och placera i en skål med höga kanter. Tillsätt en eller ett par klyftor vitlök (skuren i bitar), ett par matskedar olivolja, så mycket färsk mynta du behagar och litet salt och peppar. Mixa allt med stavmixern eller kör i matberedare. Ät till röding eller lamm eller något annat.

Livat i Hertonäs

Idag är det gårdsloppis i Hertonäs. Utanför mitt fönster började invånarna i grannhusen rigga upp sina bord och ställningar tidigt imorse. Mycket mingel och vandrande hit och dit. Det är sällan en sådan här trängsel på Vargvägen, fotgängarna regerar och barnfamiljerna fyndar.

Själv nöjer jag mig med att titta på grannarnas överloppssaker och köper ingenting. Speciellt färglada sommarklänningar - som underligt nog förlorar sin charm så snart man trätt ut ur butiken - ska jag inte köpa. Sådana hänger det ett par i min garderob också.

Vi drömmer

Det är en lättnad att vakna från sina drömmar ibland. Jag vaknar och kommer till mina sinnen och inser att allt det där absurda som just kändes så verkligt bara var en dröm. Det är inte fråga om hemska och ångestfulla drömmar utan snarare om sådana där allt är lite snett och malplacerat. Vänner och bekanta beter sig inte som vanligt och det kaotiska händelseförloppet är så fragmentariskt att en storyline kan man inte ens tala om.

Bäst att inte analysera så mycket fast man ibland undrar varför man drömmer som man gör. Kan nattens dröm ha något att göra med den halv liter glass jag slurpade i mig igår kväll. Den var så god att jag inte kunde sluta. Ny favorit.

25 april

Idag var det dags, fördämningarna släppte och vårkänslorna störtade fram. Vårvinterns lock har legat tungt över våra sinnen men idag var det ystra gymnasister vart än jag såg. Det smittar av sig och plötsligt är klassrummet inte världens centrum längre. I fortsättningen blir det uppsatsskrivning alla lektioner mellan kl.14 och 16. Annars tar gymnasisterna över.

Jag behöver Nina Simone.

http://www.youtube.com/watch?v=7PT9PPfSkwQ

Säg inte rövhål

Kalla inte dina medmänniskor för rövhål. Det är vulgärt och ger sken av att du prioriterar förolämpning framom fördragsamhet. Hatretoriken, som alltid har funnits, blir allt synligare och man hittar den på de mest överraskande ställen framförd av människor som borde veta bättre.

I ivern att få uttrycka en åsikt så citerar man personer som har inflytande och är populära. Även om de kallar medmänniskor för rövhål. Som den förmodade tweeten av Morgan Freeman där han kallar sina meningsmotståndare för rövhål. Att tweeten dessutom härstammar från ett overifierat Twitterkonto bryr sig ingen om för numera är det viktigast att förolämpa.

Aj!

Som medlem i träningsklubben LadyLine kan jag bäst beskrivas som periodare. Nu har jag dock gått in för att målmedvetet bygga upp lite styrka inför kockstudierna i höst. Eftersom det är så tråkigt att stå och rycka och slita i apparaterna i gymet så försökte jag i fredags på BodyPump.

Jag kom sist och orsakade försening eftersom jag fick ila runt och samla åt mig alla redskap som behövdes, samt få en snabbkurs i hur man säkrade vikterna vid stången. Den 1 timme långa lektionen gjorde mig varse om muskelgrupper jag inte visste att jag hade. Forfarande - två dagar efter träningen - smärtar det i armhålorna - armhålorna - trots att jag endast lyfte babyvikter.

På onsdag är det dags igen och då ska jag vara först på plats. För ett rum fullt av vältränade kvinnor som otåligt ser på då man fumlar med vikter, stänger och step-bräda kan få den mest härdade lärarinna ur balans.

Att gå i taket

I dagens HBL är det insändare på insändare om kyrkan och kärnkraften. För någon vecka sedan var det samkönade äktenskap. På facebook sprids en bild med en arg mammas meddelande till lata hundägare som inte städar upp efter sina jyckar.

Det finns så mycket som kan få oss att gå i taket. Som grammatikfel till exempel. Igår publicerade CNN nyheten om att skådespelaren Wesley Snipes frigetts efter en treårig fängelsedom för skattefusk. Första kommentaren innehåller stavfelet 'convection' istället för 'conviction'. Och så är man igång. Följande kommentar lyder "convection, grammar jail?"

45 kommentarer senare skriver George 9448: "I like how I almost forgot I was reading about Mr Snipes getting released."

Och jag kan inte hjälpa att registrera att det skulle låta bättre med "Mr Snipes being released". Help us!

Ur ett vakuum

Jag kan inte tänka mig mina tonår utan de utdragna sessionerna på vardagsrumsgolvet då jag stängde ute allt runtomkring och lyssnade mig igenom nästan allt som fanns av LP-skivor hemma. Därför blir jag närmast förfärad att läsa om musikern Phildel som växte upp med en styvfar som förbjöd musik i hemmet.

Nu har hon tagit revansch. Skönt.

Ett gapskratt på långfredagen

Idag på långfredagen står ett gult lejon staty i järnvägstunneln ner till metron. Den levande statyn kan plötsligt vakna till liv och det hände i samma stund jag skulle till att passera.  Efter en allvarstyngd och givande långfredagsgudstjänst så var ett lejonanfall det sista jag hade väntat mig på vägen hem.

Men skrattet satt bra och fanns med hela vägen ner i metron. Inte för lejonets skull utan för att det oväntade ofta gör så gott.

I Fazertemplet

Nougatglass i skålen och Earl Grey i koppen och caféet på Glogatan fullt med penningstinna ryska turister. Som köper dussinet av allt. Också de fina Fabergéaktiga påskäggen fyllda med Fazers blå. Själv ansträngde jag mig att inte slicka skålen och köpte sedan tre av en sak och en av en annan.

Lång väg kvar tills jag når den östliga shoppingkapaciteten.

Trendsättare

En dag för snart 13 år sedan blev mina föräldrar och jag trendsättare i London. Vi var på väg till Heathrow och hade några timmar att spendera i storstaden så vi kryssade av och an med metron och gjorde små uppstickare här och där. Ett av målen var de fantastiska Food Halls i varuhuset Harrod's. Med picknick-lunchen i väskan sökte vi sedan efter ett bra ställe att äta den. Ute öste regnet ner så någon grön stund i Hyde Park var det inte tal om. Till slut slog vi oss ner på en bänk i den nyss öppnade Jubilee Line-stationen och åt vårt bröd med ost och salami, frukt och yoghurt. Turister och pendlare strömmade förbi men efterhand så samlades också fler och fler tuggande människor omkring oss och då vi gick så fylldes genast våra platser med följande hungriga resenärer.

Igår, vid Bernys i Replot, blev jag trendsättare igen. Färre människor och sittplatser men mera sol och lebensraum. Efter lunchen fick jag kaffet i pappmugg och hittade ett bryggräcke att luta mig mot. I ett nafs började folk tassa runt min utsiktplats och knappt hade jag rest mig så var det upptaget igen.

Skulle det vara skäl att ordna med upphovsrättigheter i fortsättningen?

Isnovisen

Det är fantastiskt att kunna gå på vattnet. Nu menar jag inte i den bibliska bemärkelsen utan på frusen havsis. Jag har gjort det många gånger och idag såg jag en kvinna som uppenbarligen gjorde det för första gången. Det började med några trevande steg och en undran om hon kunde sätta sig på isen, "can I sit down" frågade isnovisen. Hon slog längre och längre lovar ut över isen och vände sig ömsom in mot stranden för att vinka och ömsom ut mot havet för att ta in skönheten i ett fruset hav.

Hennes sällskap - kanske en pojkvän och en kompis - stod vid bryggan och småpratade och märkte inte ens då hon böjde sig ner, skrapade och smakade på isen. Där är en sak som jag har ogjort, frusna kallsupar. Till slut återvände hon till stranden med en isskiva stor som en A4 som pojkvännen snällt bar med sig till bilen.

Hoppas de har frys så hon hinner glädjas åt sin souvenir ett litet tag i alla fall.

Snytpryd

Då man springer i kallt väder så börjar snoret också röra på sig. I vinter har jag äntligen lärt mig att snyta utan näsduk, ni vet den där manövern då man håller för ena borren och sedan snyter ut i friska luften ur den andra. Det är behändigt men jag känner mig inte riktigt bekväm med manövern än så det ska alltid kollas noggrant omkring mig innan jag snyter till.

Under mörka vintereftermiddagar gick det bra men nu i den obarmhärtigt avslöjande vårvintersolen så har jag börjat fylla fickorna med näsdukar igen.

Det var också en fredag

Gissa hur kul det är att vakta abiturienter som läser tänker och skriver och ibland går på toa. Toan måste sedan kollas så att inga fusklappar ligger och skräpar. Gör detta i sex timmar och du inser att livet har mycket annat att bjuda.

Som middag på nyöppnad nepalesisk restaurang i fagra Hertonäs.
Visionera med kära kollegan och livet leker igen.

Spola ner er!

YLE Arenan kan ta och spola ner sig. Här sitter jag i spänd förväntan på upplösningen av 'Forbrydelsen' och YLE Arenan svarar med totalt dödläge. Inte ett flimmer, inte en darrning inte en endaste pixel får man se av sista avsnittet.

Jag betalar nu dessutom skatt för den här oservicen.

Ingen tisdagkväll att hänga i julgranen med andra ord.

Coolt

Utanför mitt köksfönster, mitt på Vargvägen bland höghusen står en yngling i jeans och rutig skjorta (troligen en abiturient som borde sitta och repetera passadvindarnas hit och dit) och filmar sig själv då han gör häftiga kick-boxingmanövrar. Folk traskar förbi och försöker låtsas som ingenting medan killen oförtrutet sparkar på.

Jag kan inte annat än beundra en sådan självsäker frimodighet. Jag skulle ALDRIG göra det.

Naturals

Jag är en av de där konsumenterna som dras till produkter med ett naturligt ekologiskt stuk. Senaste vecka köpte jag en påse xylitoltuggummin - 'Naturals' - som innehåller den naturliga tuggummibasen chicle och som tillverkas "med stor yrkesskicklighet i den enda tuggummifabriken i Finland." Allt enligt informationen på den säckvävsmönstrade lilla påsen.

Smart drag, för jag ville genast börja tugga det här unika tuggummit som är hårdare än vanligt, men bara i början av tuggningen. Priset är också högre än vanligt och vad det beror på är höljt i dunkel. Är 'chicle' dyrare än andra tuggummibaser eller är det säckvävsmönstret på påsen som får priset att skjuta i höjden.

Det må vara hur det vill. Hamnar chiclegummit i hett diskvatten och trasslas in med besticken så är det ett heldagsjobb att få bort det.

Med likasinnade

Fortbildning på lördag: not everybody's cup of tea, men i den egna språklärarföreningens hägn kan man påverka innehållet och då blir det genast mycket givande. När fokus riktas på det som faktiskt intresserar - då är det värt en halv ledig dag. Jag konstaterar att likasinnade entusiaster är något av det mest energigivande som finns och inser att med tjänstledigheten bakom hörnet så känner jag mig lite väl inspirerad av läraryrket just nu.

Not for the faint of heart

Hur tänkte jag då jag gick in i garnboden för snart ett år sedan och köpte garn och mönster till en fantastiskt vacker tröja där det ingår tio olika färger som ska stickas i ränder och blomster och bladslingor. Hur tänkte jag, drottningen av halsdukar, med ett par misslyckade tröjor på mitt samvete.

Det är nog samma mekanism som låg bakom Columbus färd till Indialand, det fick bära eller brista. Men så blev det ju inte heller som han trodde och jag förbereder mig mentalt på att denna tröjan inte blir en tröja utan något helt annat. Det får bära eller brista "for a faint-hearted soldier will never gain the field."

Äta ute

Lunch på Hadrian's Wall
Foto: Helena Sandberg

Ett av de bästa målen man kan äta är det som äts i skogsbacken, på stranden, på fjället eller ute i friska luften överhuvudtaget. Idag fick jag en akut lust att picknicka. Nästan hemma efter långpromenaden tog jag en sväng upp till Hertonäs högsta punkt och där, med termosarna inom räckhåll, satt tre lyckliga individer och mumsade i sig smörgåsar av hjärtans lust.

Det hör till det roligaste jag vet att packa lunchväskan då man ska ut på tur, spelar ingen roll om det är till fjälls eller med tåget till Vasa. Min favoritfyllning är rostbiff på jordnötssmör med en rejäl näve koriander i mitten.

Vilken är din?

Abe, babe

Smått förälskad i Abraham Lincoln rusade jag ut från biografen igår för att hinna med nattbussen österut kl. 00.05. Daniel Day-Lewis som Abe påminner om en hotellgäst jag vurmade för en vecka i Lyme Regis sommaren 1998. Gästen var 85 år gammal så av det blev det inget men det var trevligt att bli påmind.

Hur man gått tillväga för att destillera fram personligheten hos en man som varit död i snart 150 år vet jag inte men jag är nöjd med Lincoln i Day-Lewis/Spielbergs tappning. Integritet, medkänsla och ledarskap genomsyrar hans väsen. Det finns gravitas så det braskar om det men också en vardaglig humor som bryter spänningen bland bistra herrar i mörka kostymer.

Den här filmen är sevärd även för den som inte har ett svärmeri åt det geriatriska hållet i bagaget.

Sportlov minus socker

Sportlovet är en bra tidpunkt att komma tillrätta med sitt sockerberoende. Jag hör till kategorin 'junkie' då det gäller sötsaker. En vän uttryckte det på följande sätt: "For a person with a culinary bent you have terrible taste in sweets." Och det stämmer. Min hjärna är riggad för sockerintag och det mesta duger; utom choklad där det fina kakaosmöret ersatts med annat fett eller gelégodis som ser ut att komma från framtiden.

Men nu ska jag ta kontroll och städa upp bland ovanorna. Till exempel ska jag tömma plånboken på slantar så jag inte lufsar iväg till godisautomaten så snart min luriga hjärna signalerar att det behövs socker. Vidare ska jag inte baka för mitt höga nöjes skull, endast då det finns ett verkligt gott skäl och kakmonster på jobbet är inte ett sådant. Slutligen ska jag sluta betrakta vänner som väljer en saltbit framom bakelser på caféet som glädjedödande asketer.

Det sista blir svårast för jag kan inte fatta och förstå att somliga inte gillar sötsaker. Det är mig totalt obegripligt. Utomjordiskt.

Jag har inte tänkt

Föga förvånande frågar man i dagens HBL några nordiska schlagerexperter om deras syn på Finlands bidrag Marry Me. Föga förvånande uttrycker ingen någon större entusiasm. Icke så föga irriterande är det att jag ställs till svars för valet. "Hur har finska folket tänkt" undrar DNs Hanna Fahl. Men jag har inte röstat, jag har inte ens tänkt. Den här tävlingen är lika intressant för mig som lördagsbingo i Timbuktu.

Dessutom, en text som rimmar 'thinner' med 'dinner' är inte rolig, inte idag. Varför bollade man inte med andra idéer, till exempel med paren 'swimmer' och 'thinner' eller 'dinner' och 'winner'.

Var finns Kristas frieri? Jag tycker hon ska kolla i botten på havregrynspaketet.

Apelsin till helgen

I februari svämmar butiksdiskarna över av billiga apelsiner så ta vara på det och baka en paj. Om du hittar blodapelsiner så välj dem bara för att de är så dekorativa. Följ det här receptet för ett krispigt pajskal:

3 dl vetemjöl
lite salt
1,5 msk strösocker
125g kallt smör i kuber
1 äggula uppvispad med 2 msk isvatten

Hacka samman mjöl, salt, socker och smör tills blandningen påminner om brödsmulor. Tillsätt det uppvispade ägget och kläm snabbt ihop till en mjuk deg. Tag en pajform (eller 4 små) med löstagbar kant och tryck ut degen ända upp på kanterna. Pricka botten och ställ i frysen en stund. Då skalet är genomfruset tar du ut det och ställer genast formen in i ugnen som du värmt till 225 grader. Förgrädda i 10-12 minuter.

Fyllning

3 äggulor
1 dl strösocker
skal och saft av en apelsin
skivor av 4 apelsiner (2 om du gör små pajer)

Vispa äggulor, socker och apelsinsaft i en kastrull och sjud på svag värme tills krämen tjocknar. Den ska inte koka. Då krämen är klar rör du ner det rivna skalet. Bred ut krämen i pajskalet, arrangera apelsinskivorna ovanpå och grädda i 200 grader 15-20 minuter.

Tryggt med många

Det är skönt med många. Många i kören ger styrka och säkerhet. Många på fotbollsmatchen höjer stämningen och inspirerar till stordåd. Många som gillar min facebooksida måste betyda att jag gör något rätt.

Nick Julius, mannen bakom Sunday Assembly - det gudlösa alternativet till församlingens högmässa - tycker också det är trevligt med en stor hop. "Jag tycker synd om kyrkan här bredvid som väntar på att de tre församlingsmedlemmarna ska droppa in" säger han till sitt fullsatta auditorium som, ironiskt nog, finns i en nedlagd kyrka.

Han behöver inte tycka synd om, för de som samlas i den blygsamma lokalen intill vet att det räcker med två eller tre.

Kulinarisk inmutning

Kvällens kulinariska inmutning är lammlägg efter Jamie Olivers recept. Det gick snabbt att förbereda men man ska inte vara hungrig då man börjar för stektiden är 2,5 timmar. Kött gör mig alltid litet nervös, speciellt om det är något annat än stek eller filéer som jag har prövat många gånger.

I fredags kände jag mig modig så då jag såg paketen med lammlägg från Irland så tvekade jag inte en sekund. Det jag inte observerade var att köttet var halal och jag hoppade till en aning då jag märkte det nu ikväll. Jag fick också en vag känsla av dåligt samvete; vet inte om det är befogat eller ej. Och så kanske jag förstår varför kvinnan framför mig i kassakön stod och råstirrade på paketet.

En hjälte, tack

Ibland är det skönt med en renodlad hjälte. Renodlade hjältar är viljestarka, empatiska och har moralisk resning. De är osjälviska och tänker mera på det gemensamma goda än på personlig vinning. De träder till och röjer upp bland eländet som skurkarna ställt till med. Oftast går det, men sällan utan blodsspillan.

Jag fick en hjältefix ikväll då jag återsåg filmen Last of the Mohicans. Hjältarna, som i inledningsscenen forcerar snabbt och ljudlöst genom lummig lövskog i jakt på en hjort, uppfyller lätt alla kriterier. Dessutom - har jag på känn - lever de i harmoni med naturen och respekterar allt levande, vilket ger bonushjältepoäng.

Müsli

Det är ett nöje att blanda sin egen müsli. Då slipper man också mycket extra socker som finns i de flesta müslisorter. Så här blandade jag igår:

5 dl rågkli
5 dl havregryn
1 dl sesamfrön
1 dl linfrön
0,5 dl solrosfrön
0,5 dl pumpafrön
nötblandning (pekan, valnöt, hassel och cashew)
1 dl russin
1 dl tranbär
2 msk råsocker

2 dl vatten
5 msk mandelolja

Värm ugnen till 200 grader. Hacka nötterna om du vill och blanda alla torra ingredienser utom russinen och tranbären i en stor bunke. Blanda vatten och olja och häll det över müslin, krama lite med handen så fukten tränger in. Bred ut allt i en stor långpanna och rosta i 20-30 minuter. Ta ut och rör om minst tre gånger så att det rostas jämnt. Ta ut och låt svalna helt innan du tillsätter russin och tranbär. Jag föredrar mandelolja eftersom det ger en godare smak jämfört med vanlig matolja.

Gränslös konst

Carl Michael von Hausswolffs utställning i ett galleri i Lund väcker avsky. En av orsakerna är tavlan som målats med aska från offren i koncentrationslägret Majdanek. Konstnären vill pressa gränser står det i debattartikeln i Svenska Dagbladet. Debattören Salomon Schulman avslutar med att ställa frågan: "Är allt tillåtet om man kallar sig konstnär?"

Nej, tycker jag. Därför var teaterföreställningen Kuka maksaa innovaation? med Teatteri Ab Totuuden Torvi Oy också den ett övertramp. Pjäsen tar upp ett viktigt ämne, självmord bland unga, men det är inte orsak nog att kasta omdömet överbord. För omdömeslöst var det att i Tempelplatsens helgade kyrkorum bete sig som om man vore på en scen varsomhelst.

Jag har svårt med oempatisk konst som provocerar så till den grad att man inte uppfattar budskapet utan endast provokationen.

Middagstips

Då Sophie Dahl inledde sin modellkarriär hade hon en kropp som kvinnorna på tavlor av Rubens. Sedan blev hon trådsmal och anorektisk. Nu har hon hittat balansen och lagar mat med BBC. Underbara livsbejakande recept som finns på nätet. Prova!

Den som söker hjälp

Igår lärde jag mig något nytt om Martin Luther King. På femtiotalet svarade han på läsarnas frågor i kolumnen 'Advice for living' i tidningen Ebony. Det är kärva - om än säkert välmenande - råd han ger. En kvinna som förlorat sitt barn i en bilolycka och själv lever med bestående skador känner sig orolig, ensam och rädd. King ger henne rådet att rycka upp sig och tänka på att det kunde ha varit värre. En annan kvinna skriver om sin otrogne man och King undrar om hon ägnar hushållet och barnen för mycket uppmärksamhet. Är hon noggrann med sitt utseende? Gnatar och gnäller hon? Får hon honom att känna sig viktig? Jag är glad att det är människorättskämpen King som överlevt. De här råden klarar vi oss utan.

Ikväll lärde jag mig om en verklighetens Lisbeth Salander.  P1 dokumentären i två delar, Den fastspända flickan, handlar om 'Nora' och hennes försök att få den hjälp hon behövde efter en soppa av misshandel, feldiagnoser och oförlåtlig dumhet från myndigheternas sida. Jag blev helt matt och rasande arg.

Disembarrass

Vem är det som har kommit på ordet 'disembarrass'? Den personen borde ställas till svars för ordet lovar runt men håller tunt. Jag kollade nyss betydelsen i ordboken och blev monumentalt besviken. Jag trodde i min enfald att jag snubblat över en verklig räddare för de situationer då man ställt till det och skammens rosor prunkar på kinderna. Då kunde man bara 'disembarrass' hela situationen och så gå vidare utan kval och pinsamheter hängande i hasorna.

Så var det nu inte. Det är fortfarande 'förlåt' och 'ursäkta' som gäller plus insikten om att man ibland är en åsna.

PS Jag har inte gjort något förfärligt skamligt på sistone. Det var bara det att ordet kom upp på min screensaver och jag började nära ett litet hopp. DS

Fadersarvet

En sak min pappa har bemödat sig om att lära sina flickor är att det är onödigt att frysa. Mera ylle, mera ylle så att man inte blir kall. "Men jag fryser inte" protesterade en storasyster. "Jo, du fryser" sa pappa. Och så var det bara att lassa på med mera ylle.

Och takterna sitter i än. Min jullovsförkylning kommenterades kort med "nå nu har du väl varit och frusit nånstans igen". Nej pappa. Jag har inte frusit. Jullovsbobborna intog min kropp av annan orsak. Numera är jag ju själv en förespråkare och praktiserare av mera ylle och registrerar snabbare än snordroppen på nästippen fryser i -22 grader alla tecken på fallerande vinterekipering hos mina medmänniskor.

Att ta för sig

Under tjänstledigheten hyr jag ut min lägenhet och då behövs bananlådor att packa ner hemmet i. Lådor och de där tunna plastpåsarna man lägger frukten i är väl det enda man får ta med sig gratis från butiken nuförtiden. K-supermarketen nära mig tänker på sina kunder med banalådebehov och staplar dem under ett bord nära utgången så det är bara att ta för sig.

Igår då jag promenerade hem med två så mindes jag plötsligt en TV-serie som min familj följde på 70-talet. Serien var brittisk och hette De överlevande eller Survivors. Den utspelar sig i en dystopisk framtid efter att en stor del av mänskligheten raderats ut i en världsomspännande pandemi. Bakgrunden till katastrofen förblir oklar men i vinjetten riktas ett anklagande finger litet diffust mot en gubbe som klåpar till det i sitt laboratorium.

Nåja, det som i den här serien fick mitt 8 eller 9-åriga materialistiska hjärta att ticka var tanken på att de överlevande kunde gå in i affären och plocka med sig vad som helst: godis, kälkar, Barbiedockor eller suddgummin - bara att förse sig. Fortfarande kan jag drömma om att vara den miljonte kunden i nån butik, bli hälsad med blomkvast och champagne och sedan få 10 minuter på mig att hamstra.

Tills det händer får jag nöja mig med bananlåderallyt. Nu har jag sex stycken.

Paolo och jag

Paolo Roberto ligger på golvet och kyttar skitigt på mig. "Träna en kvart om dagen" står det på bokomslaget. OK Paolo, men just nu jobbar jag mera på ynkliga undanflykter:

• min lägenhet är för liten, jag kan inte göra sprattlande sillen eller flygande italienaren med torkställningen fullt utfälld och kläder på tork
• ute är det kallt
• ute är det halt
• det är inte rådligt att utsätta sig för smittorisker på gymet i förkylningstider och jag betalar gärna månadsavgiften på 69 euro till folket på LadyLine, de ska ju också leva 

Patetiskt.

En livsdrog

Ibland känner jag mig som en av lärjungarna på Förklaringsberget. Inte för att jag plötsligt förstått universum, livets mysterier och allting utan för att jag är fullkomligt tillfreds med tillvaron. Det känns som om jag vill slå rot just i den stunden precis på den platsen.

Det är en sinnestämning som kan komma över mig då jag är ensam bland främlingar på ett obekant ställe. Oväntat och oförtjänt infinner sig känslan av att jag - utan några som helst länkar till där och då - blir en del av sammanhanget.

Det är det närmaste jag har kommit en livsdrog.

Vad skulle mommo tänka?

En stark referenspunkt i tillvaron är min mormor. Jag minns henne inte för hon dog då jag var runt ett år gammal. Ändå har hon alltid varit en del av livet för min mamma berättar jämt om vad hon sade, gjorde och tyckte.

Jag tror att jag hade uppskattat den här änkan som från det att min mamma var ett par veckor gammal ensamförsörjde sina flickor på en mycket modest inkomst. Nymodigheter, fåfänga och livets krumbukter kommenterade hon med en jordnära och kärv humor som jag tack vare mammas berättelser fått uppleva många gånger.

Vad hade hon tyckt om mig, kan jag inte låta bli att undra då jag sitter här och slurpar i mig thaisoppa med slipprigt sega vermicellinudlar.

Mamma 13 år och
mormor 59 år

Respons

För den odisciplinerade läraren betyder veckoslut ofta uppsatsläsning. Under min karriär har jag hittills plöjt igenom och bedömt långt mer än fyra tusen uppsatser av varierande kvalitet och skrivna med varierande ambition. Min respons, däremot, har varit pinsamt ensidig.

Det blir svårt med ett personligt tilltal när man under en och samma kväll läser avslutningen på den sjuttonde uppsatsen om nyttan med nyårslöften. Det hjälper föga att med ordboken i famnen leta efter synonymer till de där förmätet användbara orden och fraserna jag brukar ta till i mina kommentarer. Jag förstår att mina studerande inte blottar själ och hjärta i uppsatsen om den amerikanska medelklassen men om jag ber dem att reflektera och ge exempel, dra slutsatser och presentera sina tankar redigt och klart så är jag skyldig dem en hederlig respons.

Under fortbildningen i retorik för ett tag sedan poängterade föreläsaren att en pedagog aldrig ska ge respons med ordet 'men', istället ska man använda 'och'. Och det är svårt. Idag får jag trettioen nya texter att slipa just den här färdigheten på.

Ingen väg tillbaka

Sedan den dag jag gick in i en glassbar på Princes Street i Edinburgh och köpte två skopor Häagen Dazs Strawberries and cream har det inte funnits någon väg tillbaka. Jag är tokig i smaken och kan sleva i mig nästan hur ... nej ... faktiskt hur mycket som helst.

Idag köpte jag en förpackning som jag glömde kvar i väskan då jag kom hem och började med middagen. Nu - efter att jag har pysslat och kokat en sats chili con carne och ris - har glassen hunnit få den där perfekt mjuka konsistensen då smakerna verkligen kommer till sin rätt. Men jag har ju inte ätit chili än så den förpassas till frysen. En liten stund.

Självcensur

Jag skulle inte överleva ocensurerad på FB. Den där första tanken och responsen som kliar en i fingrarna är inte alltid helt rumsren och som sådan kanske inte heller läsvärd men nog skulle det vara roligt att läsa de där kommentarerna som aldrig passerar självcensuren. Om facebookvännerna endast utgjordes av den lilla krets som verkligen känner en skulle det gå.

Självbehärskning är en dygd men ibland vill man bara tala ur skägget. Så, för ett gränslöst medium har facebook sina begränsningar. Bäst att samlas med bästisarna och kommentera tillsammans. Tänk vad roligt man kunde ha.

Djur över nyhetströskeln

Elefanter spelar fotboll i Nepal
Känguru skuttar runt i bilgarage i Melbourne
Katt smugglar in mobiltelefon och såg till fängelse i Brasilien
Älg räddas ur swimmingpool i Sverige

Djurnyheterna är bättre.

Reader, I married him

"Reader, I married him" är en av litteraturens odödliga fraser som jag inte har läst i kontext förrän nu. Som student i engelska språket och litteraturen så led jag en del samvetskval över den här bildningsluckan. Men det fanns mycket att läsa och under studietiden så föredrog jag sydstatsgroteskerna.

När jag nu läste romanen så märkte jag till min förvåning att Rochester inte alls var den skurk som kritiker och litteraturvetare utmålat honom som. Jag gillar honom faktiskt; men här får jag erkänna att Toby Stephens som Edward Rochester i BBC produktionen från 2006 nog har färgat mitt omdöme.

Hursomhelst, sporrad av den här framgången så kanske jag också tar och läser ut The Sound and the Fury. Den har jag hållit på med i snart 15 år.

Den som spar han har

Av alla saker jag packade ner för hemtransport efter jullovet var den lilla påsen med torra sconesingredienser + smör aningen udda. Satsen jag gjorde i mellandagarna var för stor och då kylskåpet rensades innan avfärden valde jag sconesblandningen och det var tur för ikväll smakade det med nygräddat och fikonsylt.

Nyfiken

Jag är nyfiken på människor, vad de tänker på och hur de lever. Som sådan blir jag alltid glad över en välgjord och intressant dokumentär. Igår såg jag en om Englands okrönta drottning - Vivienne Westwood.

Det var lite prat och mycket bild då kameran följde Westwood genom lokalerna i London och under visningarna i Paris. Regissören hade valt att visa lika mycket som hon gav objektet chans att prata om sig och sitt. Det blev aldrig egocentriskt utan arbetet och motiven kom klart fram.

Detaljer som blickar, suckar och ett hastigt byte från punkiga boots till bekväma ylletofflor under Parisvisningarna gav det där extra som en intervju aldrig kan ge.

Fyra dagar finns den kvar på Arenan.

Kontrasten

Det är lätt att trappa ner inför ledigheter. En helt annan sak är det att trappa upp inför jobbstarten. Tror jag. För i sanningens namn har jag inte ens försökt. Den sömnbleka skara jag mötte i klassrummet imorse hade nog också helst kurat vidare under täcket.

Det är ett gap, vitt som oceanen, mellan kraven och förväntningarna på jullovs-Hillevi och lärar-Hillevi så det är bara att anpassa sig. Illa kvickt.

Plundring

Nu har den sista torra brödskivan och ditto ostbiten ätits upp och konfektasken är snart slut och skafferiet är dammsuget och julsakerna bortstädade och julgranen avklädd sönderklippt och uppbränd och nu ligger sängkläderna i tvättkorgen och huset försätts i vinterdvala och om några timmar sitter jag på tåget söderut och på måndag börjar vårterminen.

Det här låter litet postjuldeppigt.

Så, jag kastar ett öga på den nya almanackan som hänger på väggen i min kammare. Det kan man inte göra utan att känna några ilningar av förväntan och framåtanda. Faktiskt. Gott nytt år!

Vad man inte ska göra

Om du inte hittar korkskruven då middagsgästerna just ska sätta sig till bords ska du inte puffa korken in i flaskan för då har du plötsligt en rödvinsfontän som sprutar rakt upp i ansiktet och in i ögat. Rödvin i ögat svider och rödvinsdroppar som rinner längs halsen ser inte klädsamt ut. Lyckligt lottad är du om gästerna tar allt med ro, skrattar godmodigt och gör allt för att hjälpa till.

Den som i framtiden kommer på middag till Vias gör klokt i att ha en korkskruv i handväskan eller en Leatherman i handskfacket.

Nyårsmelankoli

Jag blir melankolisk till sinnes varje år som julen närmar sig sitt slut. Hela december tillbringar jag i förväntan med julmusiken ljudande i öronen. Den första glöggflaskan inhandlas och jag sjunker allt djupare ner i julmyspsykosen. Mellan julmiddagar och kafferep läser jag i tidningen om den stora stygga världen för att sedan retirera till en bekväm plats där jag värmd av pläd och sjal åter försjunker in i julklappsbokens eller favoritfilmens värld.

Igår var det nyårsafton och medan glöden i den sena trivselbrasan falnade kändes det litet som då Per Gessle och Gyllene Tider sjunger "när alla vännerna gått hem och festen är slut för länge sen [...] då börjar man tveka att ta nya tag."

Men nya tag ska jag ta för snart vaknar nattgästerna och då rullar det vidare med långfrukost på årets första dag.