En livsdrog

Ibland känner jag mig som en av lärjungarna på Förklaringsberget. Inte för att jag plötsligt förstått universum, livets mysterier och allting utan för att jag är fullkomligt tillfreds med tillvaron. Det känns som om jag vill slå rot just i den stunden precis på den platsen.

Det är en sinnestämning som kan komma över mig då jag är ensam bland främlingar på ett obekant ställe. Oväntat och oförtjänt infinner sig känslan av att jag - utan några som helst länkar till där och då - blir en del av sammanhanget.

Det är det närmaste jag har kommit en livsdrog.