För den odisciplinerade läraren betyder veckoslut ofta uppsatsläsning. Under min karriär har jag hittills plöjt igenom och bedömt långt mer än fyra tusen uppsatser av varierande kvalitet och skrivna med varierande ambition. Min respons, däremot, har varit pinsamt ensidig.
Det blir svårt med ett personligt tilltal när man under en och samma kväll läser avslutningen på den sjuttonde uppsatsen om nyttan med nyårslöften. Det hjälper föga att med ordboken i famnen leta efter synonymer till de där förmätet användbara orden och fraserna jag brukar ta till i mina kommentarer. Jag förstår att mina studerande inte blottar själ och hjärta i uppsatsen om den amerikanska medelklassen men om jag ber dem att reflektera och ge exempel, dra slutsatser och presentera sina tankar redigt och klart så är jag skyldig dem en hederlig respons.
Under fortbildningen i retorik för ett tag sedan poängterade föreläsaren att en pedagog aldrig ska ge respons med ordet 'men', istället ska man använda 'och'. Och det är svårt. Idag får jag trettioen nya texter att slipa just den här färdigheten på.
Jag kan inte föreställa mig att man inleder en kommentar med ordet "men", än mindre med ordet "och". Det som man däremot borde finna i allas egna producerade texter är något positivt. Det är också en utmaning.
ReplyDeleteJag har tillräckligt med läsandet av mina elevers spretiga texter så jag avundas dig inte alls det du har framför dig. Hoppas de åtminstone skrivit inspirerande :).
Det man ska undvika är responser av typen: "Det här var en intressant uppsats men du har skrivit litet på sidan om rubriken." 'Men' är ett negativt ord och därför borde man istället säga: "Det här var en intressant uppsats och hade du hållit dig till rubriken hade den blivit ännu bättre." Typ.
Delete