Lokalt

Idag handlade jag sytillbehör i syaffären och köpte nybakad limpa samt drack cappuccino i caféet vid Strandvägen. Sedan cyklade jag via centrum och beställde tid hos frissan och kände att jag hade gjort gott i att understöda de lokala näringsidkarna. Understöder lokala näringsidkare gör jag ju också i Helsingfors men det känns liksom nyttigare att göra det här i byn jämfört med i lilla storstaden! Varför?

Moving jitters

Idag då jag lämnade in nycklarna till jobbet så kändes det som om jag gett bort ett ben. Nycklar är en garanti och säkerhet och utan dem så är jag utomstående och blir beroende av välvilliga arbetskamrater om jag vill in i skolan igen. Det är förvisso inget nytt. Alla de gånger som jag tappat bort knippen kan man inte räkna på en hand - det behövs många.

Just nu verkar den nya karriären som en halvbra idé. Tre färska skärsår på händerna förebådar blodiga tider och vemodet smyger sig på med varje sak av de personliga tillhörigheterna som försvinner ner i flyttlådan.

Tröstar mig med bilder från skolvardagen. Och tanken på nya nyckelknippen att tappa bort.

Utrensning

I skolan idag så slängde jag bort det som jag sparade i höstas då jag rensade ut. Gamla kopior från mina första år vid Brändö gymnasium talade sitt tydliga språk: jag har bantat bort poesin. När hände det här? Hur har jag gått med på det? Underbara livsvisa dikter som jag frejdigt inkluderade i mina kompendier har levt en tynande tillvaro i dammiga pappershögar de sista åren. På hemmafronten fortsätter utrensningen och gamla kvitton talar sitt tydliga språk: alltför stor del av min lön har hamnat i det stora varuhusets kistor.

Så nu vänder vi blad och från och med hösten 2015 gäller följande: mera poesi för gymnasisterna vid Brändö gymnasium och mindre pengar till Stokis.

Ånger och syndabockar

Den fritagne Atte Kaleva säger att han funderade på riskerna innan han begav sig till Jemen. Allt enligt dagens HBL. På frågan om han ångrar tilltaget så säger han att han ju kände till riskerna och "ångrar att de realiserades". Det låter konstigt i mina öron. Man kan väl inte ångra att man hållits som gisslan.

Modet att bekänna att man handlat dumt eller oöverlagt är beundransvärt men blir alltmer sällsynt. Kalevas svar påminner om det som i TV-serien The West Wing kallades för a 'non-denial denial'. Alltså man slingrar sig från ansvar samtidigt som man nog medger att allt inte riktigt gått som man tänkt sig.

Det kan ju förstås hända att Kaleva inte ångrar sig men det kan han inte säga för vem blir då syndabock?

Vårgrönt

Ett härligt tillbehör till allt möjligt är det som engelskmänniskorna kallar 'minty mushy peas'. Underbart enkelt och utsökt delikat. Ta en påse frusna ärter (ca 200 g) ur frysen och koka upp som hastigast. Låt rinna av och placera i en skål med höga kanter. Tillsätt en eller ett par klyftor vitlök (skuren i bitar), ett par matskedar olivolja, så mycket färsk mynta du behagar och litet salt och peppar. Mixa allt med stavmixern eller kör i matberedare. Ät till röding eller lamm eller något annat.

Livat i Hertonäs

Idag är det gårdsloppis i Hertonäs. Utanför mitt fönster började invånarna i grannhusen rigga upp sina bord och ställningar tidigt imorse. Mycket mingel och vandrande hit och dit. Det är sällan en sådan här trängsel på Vargvägen, fotgängarna regerar och barnfamiljerna fyndar.

Själv nöjer jag mig med att titta på grannarnas överloppssaker och köper ingenting. Speciellt färglada sommarklänningar - som underligt nog förlorar sin charm så snart man trätt ut ur butiken - ska jag inte köpa. Sådana hänger det ett par i min garderob också.

Vi drömmer

Det är en lättnad att vakna från sina drömmar ibland. Jag vaknar och kommer till mina sinnen och inser att allt det där absurda som just kändes så verkligt bara var en dröm. Det är inte fråga om hemska och ångestfulla drömmar utan snarare om sådana där allt är lite snett och malplacerat. Vänner och bekanta beter sig inte som vanligt och det kaotiska händelseförloppet är så fragmentariskt att en storyline kan man inte ens tala om.

Bäst att inte analysera så mycket fast man ibland undrar varför man drömmer som man gör. Kan nattens dröm ha något att göra med den halv liter glass jag slurpade i mig igår kväll. Den var så god att jag inte kunde sluta. Ny favorit.

25 april

Idag var det dags, fördämningarna släppte och vårkänslorna störtade fram. Vårvinterns lock har legat tungt över våra sinnen men idag var det ystra gymnasister vart än jag såg. Det smittar av sig och plötsligt är klassrummet inte världens centrum längre. I fortsättningen blir det uppsatsskrivning alla lektioner mellan kl.14 och 16. Annars tar gymnasisterna över.

Jag behöver Nina Simone.

http://www.youtube.com/watch?v=7PT9PPfSkwQ

Säg inte rövhål

Kalla inte dina medmänniskor för rövhål. Det är vulgärt och ger sken av att du prioriterar förolämpning framom fördragsamhet. Hatretoriken, som alltid har funnits, blir allt synligare och man hittar den på de mest överraskande ställen framförd av människor som borde veta bättre.

I ivern att få uttrycka en åsikt så citerar man personer som har inflytande och är populära. Även om de kallar medmänniskor för rövhål. Som den förmodade tweeten av Morgan Freeman där han kallar sina meningsmotståndare för rövhål. Att tweeten dessutom härstammar från ett overifierat Twitterkonto bryr sig ingen om för numera är det viktigast att förolämpa.

Aj!

Som medlem i träningsklubben LadyLine kan jag bäst beskrivas som periodare. Nu har jag dock gått in för att målmedvetet bygga upp lite styrka inför kockstudierna i höst. Eftersom det är så tråkigt att stå och rycka och slita i apparaterna i gymet så försökte jag i fredags på BodyPump.

Jag kom sist och orsakade försening eftersom jag fick ila runt och samla åt mig alla redskap som behövdes, samt få en snabbkurs i hur man säkrade vikterna vid stången. Den 1 timme långa lektionen gjorde mig varse om muskelgrupper jag inte visste att jag hade. Forfarande - två dagar efter träningen - smärtar det i armhålorna - armhålorna - trots att jag endast lyfte babyvikter.

På onsdag är det dags igen och då ska jag vara först på plats. För ett rum fullt av vältränade kvinnor som otåligt ser på då man fumlar med vikter, stänger och step-bräda kan få den mest härdade lärarinna ur balans.

Att gå i taket

I dagens HBL är det insändare på insändare om kyrkan och kärnkraften. För någon vecka sedan var det samkönade äktenskap. På facebook sprids en bild med en arg mammas meddelande till lata hundägare som inte städar upp efter sina jyckar.

Det finns så mycket som kan få oss att gå i taket. Som grammatikfel till exempel. Igår publicerade CNN nyheten om att skådespelaren Wesley Snipes frigetts efter en treårig fängelsedom för skattefusk. Första kommentaren innehåller stavfelet 'convection' istället för 'conviction'. Och så är man igång. Följande kommentar lyder "convection, grammar jail?"

45 kommentarer senare skriver George 9448: "I like how I almost forgot I was reading about Mr Snipes getting released."

Och jag kan inte hjälpa att registrera att det skulle låta bättre med "Mr Snipes being released". Help us!

Ur ett vakuum

Jag kan inte tänka mig mina tonår utan de utdragna sessionerna på vardagsrumsgolvet då jag stängde ute allt runtomkring och lyssnade mig igenom nästan allt som fanns av LP-skivor hemma. Därför blir jag närmast förfärad att läsa om musikern Phildel som växte upp med en styvfar som förbjöd musik i hemmet.

Nu har hon tagit revansch. Skönt.

Ett gapskratt på långfredagen

Idag på långfredagen står ett gult lejon staty i järnvägstunneln ner till metron. Den levande statyn kan plötsligt vakna till liv och det hände i samma stund jag skulle till att passera.  Efter en allvarstyngd och givande långfredagsgudstjänst så var ett lejonanfall det sista jag hade väntat mig på vägen hem.

Men skrattet satt bra och fanns med hela vägen ner i metron. Inte för lejonets skull utan för att det oväntade ofta gör så gott.

I Fazertemplet

Nougatglass i skålen och Earl Grey i koppen och caféet på Glogatan fullt med penningstinna ryska turister. Som köper dussinet av allt. Också de fina Fabergéaktiga påskäggen fyllda med Fazers blå. Själv ansträngde jag mig att inte slicka skålen och köpte sedan tre av en sak och en av en annan.

Lång väg kvar tills jag når den östliga shoppingkapaciteten.

Trendsättare

En dag för snart 13 år sedan blev mina föräldrar och jag trendsättare i London. Vi var på väg till Heathrow och hade några timmar att spendera i storstaden så vi kryssade av och an med metron och gjorde små uppstickare här och där. Ett av målen var de fantastiska Food Halls i varuhuset Harrod's. Med picknick-lunchen i väskan sökte vi sedan efter ett bra ställe att äta den. Ute öste regnet ner så någon grön stund i Hyde Park var det inte tal om. Till slut slog vi oss ner på en bänk i den nyss öppnade Jubilee Line-stationen och åt vårt bröd med ost och salami, frukt och yoghurt. Turister och pendlare strömmade förbi men efterhand så samlades också fler och fler tuggande människor omkring oss och då vi gick så fylldes genast våra platser med följande hungriga resenärer.

Igår, vid Bernys i Replot, blev jag trendsättare igen. Färre människor och sittplatser men mera sol och lebensraum. Efter lunchen fick jag kaffet i pappmugg och hittade ett bryggräcke att luta mig mot. I ett nafs började folk tassa runt min utsiktplats och knappt hade jag rest mig så var det upptaget igen.

Skulle det vara skäl att ordna med upphovsrättigheter i fortsättningen?

Isnovisen

Det är fantastiskt att kunna gå på vattnet. Nu menar jag inte i den bibliska bemärkelsen utan på frusen havsis. Jag har gjort det många gånger och idag såg jag en kvinna som uppenbarligen gjorde det för första gången. Det började med några trevande steg och en undran om hon kunde sätta sig på isen, "can I sit down" frågade isnovisen. Hon slog längre och längre lovar ut över isen och vände sig ömsom in mot stranden för att vinka och ömsom ut mot havet för att ta in skönheten i ett fruset hav.

Hennes sällskap - kanske en pojkvän och en kompis - stod vid bryggan och småpratade och märkte inte ens då hon böjde sig ner, skrapade och smakade på isen. Där är en sak som jag har ogjort, frusna kallsupar. Till slut återvände hon till stranden med en isskiva stor som en A4 som pojkvännen snällt bar med sig till bilen.

Hoppas de har frys så hon hinner glädjas åt sin souvenir ett litet tag i alla fall.

Snytpryd

Då man springer i kallt väder så börjar snoret också röra på sig. I vinter har jag äntligen lärt mig att snyta utan näsduk, ni vet den där manövern då man håller för ena borren och sedan snyter ut i friska luften ur den andra. Det är behändigt men jag känner mig inte riktigt bekväm med manövern än så det ska alltid kollas noggrant omkring mig innan jag snyter till.

Under mörka vintereftermiddagar gick det bra men nu i den obarmhärtigt avslöjande vårvintersolen så har jag börjat fylla fickorna med näsdukar igen.

Det var också en fredag

Gissa hur kul det är att vakta abiturienter som läser tänker och skriver och ibland går på toa. Toan måste sedan kollas så att inga fusklappar ligger och skräpar. Gör detta i sex timmar och du inser att livet har mycket annat att bjuda.

Som middag på nyöppnad nepalesisk restaurang i fagra Hertonäs.
Visionera med kära kollegan och livet leker igen.

Spola ner er!

YLE Arenan kan ta och spola ner sig. Här sitter jag i spänd förväntan på upplösningen av 'Forbrydelsen' och YLE Arenan svarar med totalt dödläge. Inte ett flimmer, inte en darrning inte en endaste pixel får man se av sista avsnittet.

Jag betalar nu dessutom skatt för den här oservicen.

Ingen tisdagkväll att hänga i julgranen med andra ord.

Coolt

Utanför mitt köksfönster, mitt på Vargvägen bland höghusen står en yngling i jeans och rutig skjorta (troligen en abiturient som borde sitta och repetera passadvindarnas hit och dit) och filmar sig själv då han gör häftiga kick-boxingmanövrar. Folk traskar förbi och försöker låtsas som ingenting medan killen oförtrutet sparkar på.

Jag kan inte annat än beundra en sådan självsäker frimodighet. Jag skulle ALDRIG göra det.

Naturals

Jag är en av de där konsumenterna som dras till produkter med ett naturligt ekologiskt stuk. Senaste vecka köpte jag en påse xylitoltuggummin - 'Naturals' - som innehåller den naturliga tuggummibasen chicle och som tillverkas "med stor yrkesskicklighet i den enda tuggummifabriken i Finland." Allt enligt informationen på den säckvävsmönstrade lilla påsen.

Smart drag, för jag ville genast börja tugga det här unika tuggummit som är hårdare än vanligt, men bara i början av tuggningen. Priset är också högre än vanligt och vad det beror på är höljt i dunkel. Är 'chicle' dyrare än andra tuggummibaser eller är det säckvävsmönstret på påsen som får priset att skjuta i höjden.

Det må vara hur det vill. Hamnar chiclegummit i hett diskvatten och trasslas in med besticken så är det ett heldagsjobb att få bort det.

Med likasinnade

Fortbildning på lördag: not everybody's cup of tea, men i den egna språklärarföreningens hägn kan man påverka innehållet och då blir det genast mycket givande. När fokus riktas på det som faktiskt intresserar - då är det värt en halv ledig dag. Jag konstaterar att likasinnade entusiaster är något av det mest energigivande som finns och inser att med tjänstledigheten bakom hörnet så känner jag mig lite väl inspirerad av läraryrket just nu.

Not for the faint of heart

Hur tänkte jag då jag gick in i garnboden för snart ett år sedan och köpte garn och mönster till en fantastiskt vacker tröja där det ingår tio olika färger som ska stickas i ränder och blomster och bladslingor. Hur tänkte jag, drottningen av halsdukar, med ett par misslyckade tröjor på mitt samvete.

Det är nog samma mekanism som låg bakom Columbus färd till Indialand, det fick bära eller brista. Men så blev det ju inte heller som han trodde och jag förbereder mig mentalt på att denna tröjan inte blir en tröja utan något helt annat. Det får bära eller brista "for a faint-hearted soldier will never gain the field."

Äta ute

Lunch på Hadrian's Wall
Foto: Helena Sandberg

Ett av de bästa målen man kan äta är det som äts i skogsbacken, på stranden, på fjället eller ute i friska luften överhuvudtaget. Idag fick jag en akut lust att picknicka. Nästan hemma efter långpromenaden tog jag en sväng upp till Hertonäs högsta punkt och där, med termosarna inom räckhåll, satt tre lyckliga individer och mumsade i sig smörgåsar av hjärtans lust.

Det hör till det roligaste jag vet att packa lunchväskan då man ska ut på tur, spelar ingen roll om det är till fjälls eller med tåget till Vasa. Min favoritfyllning är rostbiff på jordnötssmör med en rejäl näve koriander i mitten.

Vilken är din?

Abe, babe

Smått förälskad i Abraham Lincoln rusade jag ut från biografen igår för att hinna med nattbussen österut kl. 00.05. Daniel Day-Lewis som Abe påminner om en hotellgäst jag vurmade för en vecka i Lyme Regis sommaren 1998. Gästen var 85 år gammal så av det blev det inget men det var trevligt att bli påmind.

Hur man gått tillväga för att destillera fram personligheten hos en man som varit död i snart 150 år vet jag inte men jag är nöjd med Lincoln i Day-Lewis/Spielbergs tappning. Integritet, medkänsla och ledarskap genomsyrar hans väsen. Det finns gravitas så det braskar om det men också en vardaglig humor som bryter spänningen bland bistra herrar i mörka kostymer.

Den här filmen är sevärd även för den som inte har ett svärmeri åt det geriatriska hållet i bagaget.

Sportlov minus socker

Sportlovet är en bra tidpunkt att komma tillrätta med sitt sockerberoende. Jag hör till kategorin 'junkie' då det gäller sötsaker. En vän uttryckte det på följande sätt: "For a person with a culinary bent you have terrible taste in sweets." Och det stämmer. Min hjärna är riggad för sockerintag och det mesta duger; utom choklad där det fina kakaosmöret ersatts med annat fett eller gelégodis som ser ut att komma från framtiden.

Men nu ska jag ta kontroll och städa upp bland ovanorna. Till exempel ska jag tömma plånboken på slantar så jag inte lufsar iväg till godisautomaten så snart min luriga hjärna signalerar att det behövs socker. Vidare ska jag inte baka för mitt höga nöjes skull, endast då det finns ett verkligt gott skäl och kakmonster på jobbet är inte ett sådant. Slutligen ska jag sluta betrakta vänner som väljer en saltbit framom bakelser på caféet som glädjedödande asketer.

Det sista blir svårast för jag kan inte fatta och förstå att somliga inte gillar sötsaker. Det är mig totalt obegripligt. Utomjordiskt.

Jag har inte tänkt

Föga förvånande frågar man i dagens HBL några nordiska schlagerexperter om deras syn på Finlands bidrag Marry Me. Föga förvånande uttrycker ingen någon större entusiasm. Icke så föga irriterande är det att jag ställs till svars för valet. "Hur har finska folket tänkt" undrar DNs Hanna Fahl. Men jag har inte röstat, jag har inte ens tänkt. Den här tävlingen är lika intressant för mig som lördagsbingo i Timbuktu.

Dessutom, en text som rimmar 'thinner' med 'dinner' är inte rolig, inte idag. Varför bollade man inte med andra idéer, till exempel med paren 'swimmer' och 'thinner' eller 'dinner' och 'winner'.

Var finns Kristas frieri? Jag tycker hon ska kolla i botten på havregrynspaketet.

Apelsin till helgen

I februari svämmar butiksdiskarna över av billiga apelsiner så ta vara på det och baka en paj. Om du hittar blodapelsiner så välj dem bara för att de är så dekorativa. Följ det här receptet för ett krispigt pajskal:

3 dl vetemjöl
lite salt
1,5 msk strösocker
125g kallt smör i kuber
1 äggula uppvispad med 2 msk isvatten

Hacka samman mjöl, salt, socker och smör tills blandningen påminner om brödsmulor. Tillsätt det uppvispade ägget och kläm snabbt ihop till en mjuk deg. Tag en pajform (eller 4 små) med löstagbar kant och tryck ut degen ända upp på kanterna. Pricka botten och ställ i frysen en stund. Då skalet är genomfruset tar du ut det och ställer genast formen in i ugnen som du värmt till 225 grader. Förgrädda i 10-12 minuter.

Fyllning

3 äggulor
1 dl strösocker
skal och saft av en apelsin
skivor av 4 apelsiner (2 om du gör små pajer)

Vispa äggulor, socker och apelsinsaft i en kastrull och sjud på svag värme tills krämen tjocknar. Den ska inte koka. Då krämen är klar rör du ner det rivna skalet. Bred ut krämen i pajskalet, arrangera apelsinskivorna ovanpå och grädda i 200 grader 15-20 minuter.

Tryggt med många

Det är skönt med många. Många i kören ger styrka och säkerhet. Många på fotbollsmatchen höjer stämningen och inspirerar till stordåd. Många som gillar min facebooksida måste betyda att jag gör något rätt.

Nick Julius, mannen bakom Sunday Assembly - det gudlösa alternativet till församlingens högmässa - tycker också det är trevligt med en stor hop. "Jag tycker synd om kyrkan här bredvid som väntar på att de tre församlingsmedlemmarna ska droppa in" säger han till sitt fullsatta auditorium som, ironiskt nog, finns i en nedlagd kyrka.

Han behöver inte tycka synd om, för de som samlas i den blygsamma lokalen intill vet att det räcker med två eller tre.

Kulinarisk inmutning

Kvällens kulinariska inmutning är lammlägg efter Jamie Olivers recept. Det gick snabbt att förbereda men man ska inte vara hungrig då man börjar för stektiden är 2,5 timmar. Kött gör mig alltid litet nervös, speciellt om det är något annat än stek eller filéer som jag har prövat många gånger.

I fredags kände jag mig modig så då jag såg paketen med lammlägg från Irland så tvekade jag inte en sekund. Det jag inte observerade var att köttet var halal och jag hoppade till en aning då jag märkte det nu ikväll. Jag fick också en vag känsla av dåligt samvete; vet inte om det är befogat eller ej. Och så kanske jag förstår varför kvinnan framför mig i kassakön stod och råstirrade på paketet.

En hjälte, tack

Ibland är det skönt med en renodlad hjälte. Renodlade hjältar är viljestarka, empatiska och har moralisk resning. De är osjälviska och tänker mera på det gemensamma goda än på personlig vinning. De träder till och röjer upp bland eländet som skurkarna ställt till med. Oftast går det, men sällan utan blodsspillan.

Jag fick en hjältefix ikväll då jag återsåg filmen Last of the Mohicans. Hjältarna, som i inledningsscenen forcerar snabbt och ljudlöst genom lummig lövskog i jakt på en hjort, uppfyller lätt alla kriterier. Dessutom - har jag på känn - lever de i harmoni med naturen och respekterar allt levande, vilket ger bonushjältepoäng.

Müsli

Det är ett nöje att blanda sin egen müsli. Då slipper man också mycket extra socker som finns i de flesta müslisorter. Så här blandade jag igår:

5 dl rågkli
5 dl havregryn
1 dl sesamfrön
1 dl linfrön
0,5 dl solrosfrön
0,5 dl pumpafrön
nötblandning (pekan, valnöt, hassel och cashew)
1 dl russin
1 dl tranbär
2 msk råsocker

2 dl vatten
5 msk mandelolja

Värm ugnen till 200 grader. Hacka nötterna om du vill och blanda alla torra ingredienser utom russinen och tranbären i en stor bunke. Blanda vatten och olja och häll det över müslin, krama lite med handen så fukten tränger in. Bred ut allt i en stor långpanna och rosta i 20-30 minuter. Ta ut och rör om minst tre gånger så att det rostas jämnt. Ta ut och låt svalna helt innan du tillsätter russin och tranbär. Jag föredrar mandelolja eftersom det ger en godare smak jämfört med vanlig matolja.

Gränslös konst

Carl Michael von Hausswolffs utställning i ett galleri i Lund väcker avsky. En av orsakerna är tavlan som målats med aska från offren i koncentrationslägret Majdanek. Konstnären vill pressa gränser står det i debattartikeln i Svenska Dagbladet. Debattören Salomon Schulman avslutar med att ställa frågan: "Är allt tillåtet om man kallar sig konstnär?"

Nej, tycker jag. Därför var teaterföreställningen Kuka maksaa innovaation? med Teatteri Ab Totuuden Torvi Oy också den ett övertramp. Pjäsen tar upp ett viktigt ämne, självmord bland unga, men det är inte orsak nog att kasta omdömet överbord. För omdömeslöst var det att i Tempelplatsens helgade kyrkorum bete sig som om man vore på en scen varsomhelst.

Jag har svårt med oempatisk konst som provocerar så till den grad att man inte uppfattar budskapet utan endast provokationen.

Middagstips

Då Sophie Dahl inledde sin modellkarriär hade hon en kropp som kvinnorna på tavlor av Rubens. Sedan blev hon trådsmal och anorektisk. Nu har hon hittat balansen och lagar mat med BBC. Underbara livsbejakande recept som finns på nätet. Prova!

Den som söker hjälp

Igår lärde jag mig något nytt om Martin Luther King. På femtiotalet svarade han på läsarnas frågor i kolumnen 'Advice for living' i tidningen Ebony. Det är kärva - om än säkert välmenande - råd han ger. En kvinna som förlorat sitt barn i en bilolycka och själv lever med bestående skador känner sig orolig, ensam och rädd. King ger henne rådet att rycka upp sig och tänka på att det kunde ha varit värre. En annan kvinna skriver om sin otrogne man och King undrar om hon ägnar hushållet och barnen för mycket uppmärksamhet. Är hon noggrann med sitt utseende? Gnatar och gnäller hon? Får hon honom att känna sig viktig? Jag är glad att det är människorättskämpen King som överlevt. De här råden klarar vi oss utan.

Ikväll lärde jag mig om en verklighetens Lisbeth Salander.  P1 dokumentären i två delar, Den fastspända flickan, handlar om 'Nora' och hennes försök att få den hjälp hon behövde efter en soppa av misshandel, feldiagnoser och oförlåtlig dumhet från myndigheternas sida. Jag blev helt matt och rasande arg.

Disembarrass

Vem är det som har kommit på ordet 'disembarrass'? Den personen borde ställas till svars för ordet lovar runt men håller tunt. Jag kollade nyss betydelsen i ordboken och blev monumentalt besviken. Jag trodde i min enfald att jag snubblat över en verklig räddare för de situationer då man ställt till det och skammens rosor prunkar på kinderna. Då kunde man bara 'disembarrass' hela situationen och så gå vidare utan kval och pinsamheter hängande i hasorna.

Så var det nu inte. Det är fortfarande 'förlåt' och 'ursäkta' som gäller plus insikten om att man ibland är en åsna.

PS Jag har inte gjort något förfärligt skamligt på sistone. Det var bara det att ordet kom upp på min screensaver och jag började nära ett litet hopp. DS

Fadersarvet

En sak min pappa har bemödat sig om att lära sina flickor är att det är onödigt att frysa. Mera ylle, mera ylle så att man inte blir kall. "Men jag fryser inte" protesterade en storasyster. "Jo, du fryser" sa pappa. Och så var det bara att lassa på med mera ylle.

Och takterna sitter i än. Min jullovsförkylning kommenterades kort med "nå nu har du väl varit och frusit nånstans igen". Nej pappa. Jag har inte frusit. Jullovsbobborna intog min kropp av annan orsak. Numera är jag ju själv en förespråkare och praktiserare av mera ylle och registrerar snabbare än snordroppen på nästippen fryser i -22 grader alla tecken på fallerande vinterekipering hos mina medmänniskor.

Att ta för sig

Under tjänstledigheten hyr jag ut min lägenhet och då behövs bananlådor att packa ner hemmet i. Lådor och de där tunna plastpåsarna man lägger frukten i är väl det enda man får ta med sig gratis från butiken nuförtiden. K-supermarketen nära mig tänker på sina kunder med banalådebehov och staplar dem under ett bord nära utgången så det är bara att ta för sig.

Igår då jag promenerade hem med två så mindes jag plötsligt en TV-serie som min familj följde på 70-talet. Serien var brittisk och hette De överlevande eller Survivors. Den utspelar sig i en dystopisk framtid efter att en stor del av mänskligheten raderats ut i en världsomspännande pandemi. Bakgrunden till katastrofen förblir oklar men i vinjetten riktas ett anklagande finger litet diffust mot en gubbe som klåpar till det i sitt laboratorium.

Nåja, det som i den här serien fick mitt 8 eller 9-åriga materialistiska hjärta att ticka var tanken på att de överlevande kunde gå in i affären och plocka med sig vad som helst: godis, kälkar, Barbiedockor eller suddgummin - bara att förse sig. Fortfarande kan jag drömma om att vara den miljonte kunden i nån butik, bli hälsad med blomkvast och champagne och sedan få 10 minuter på mig att hamstra.

Tills det händer får jag nöja mig med bananlåderallyt. Nu har jag sex stycken.

Paolo och jag

Paolo Roberto ligger på golvet och kyttar skitigt på mig. "Träna en kvart om dagen" står det på bokomslaget. OK Paolo, men just nu jobbar jag mera på ynkliga undanflykter:

• min lägenhet är för liten, jag kan inte göra sprattlande sillen eller flygande italienaren med torkställningen fullt utfälld och kläder på tork
• ute är det kallt
• ute är det halt
• det är inte rådligt att utsätta sig för smittorisker på gymet i förkylningstider och jag betalar gärna månadsavgiften på 69 euro till folket på LadyLine, de ska ju också leva 

Patetiskt.

En livsdrog

Ibland känner jag mig som en av lärjungarna på Förklaringsberget. Inte för att jag plötsligt förstått universum, livets mysterier och allting utan för att jag är fullkomligt tillfreds med tillvaron. Det känns som om jag vill slå rot just i den stunden precis på den platsen.

Det är en sinnestämning som kan komma över mig då jag är ensam bland främlingar på ett obekant ställe. Oväntat och oförtjänt infinner sig känslan av att jag - utan några som helst länkar till där och då - blir en del av sammanhanget.

Det är det närmaste jag har kommit en livsdrog.

Vad skulle mommo tänka?

En stark referenspunkt i tillvaron är min mormor. Jag minns henne inte för hon dog då jag var runt ett år gammal. Ändå har hon alltid varit en del av livet för min mamma berättar jämt om vad hon sade, gjorde och tyckte.

Jag tror att jag hade uppskattat den här änkan som från det att min mamma var ett par veckor gammal ensamförsörjde sina flickor på en mycket modest inkomst. Nymodigheter, fåfänga och livets krumbukter kommenterade hon med en jordnära och kärv humor som jag tack vare mammas berättelser fått uppleva många gånger.

Vad hade hon tyckt om mig, kan jag inte låta bli att undra då jag sitter här och slurpar i mig thaisoppa med slipprigt sega vermicellinudlar.

Mamma 13 år och
mormor 59 år

Respons

För den odisciplinerade läraren betyder veckoslut ofta uppsatsläsning. Under min karriär har jag hittills plöjt igenom och bedömt långt mer än fyra tusen uppsatser av varierande kvalitet och skrivna med varierande ambition. Min respons, däremot, har varit pinsamt ensidig.

Det blir svårt med ett personligt tilltal när man under en och samma kväll läser avslutningen på den sjuttonde uppsatsen om nyttan med nyårslöften. Det hjälper föga att med ordboken i famnen leta efter synonymer till de där förmätet användbara orden och fraserna jag brukar ta till i mina kommentarer. Jag förstår att mina studerande inte blottar själ och hjärta i uppsatsen om den amerikanska medelklassen men om jag ber dem att reflektera och ge exempel, dra slutsatser och presentera sina tankar redigt och klart så är jag skyldig dem en hederlig respons.

Under fortbildningen i retorik för ett tag sedan poängterade föreläsaren att en pedagog aldrig ska ge respons med ordet 'men', istället ska man använda 'och'. Och det är svårt. Idag får jag trettioen nya texter att slipa just den här färdigheten på.

Ingen väg tillbaka

Sedan den dag jag gick in i en glassbar på Princes Street i Edinburgh och köpte två skopor Häagen Dazs Strawberries and cream har det inte funnits någon väg tillbaka. Jag är tokig i smaken och kan sleva i mig nästan hur ... nej ... faktiskt hur mycket som helst.

Idag köpte jag en förpackning som jag glömde kvar i väskan då jag kom hem och började med middagen. Nu - efter att jag har pysslat och kokat en sats chili con carne och ris - har glassen hunnit få den där perfekt mjuka konsistensen då smakerna verkligen kommer till sin rätt. Men jag har ju inte ätit chili än så den förpassas till frysen. En liten stund.

Självcensur

Jag skulle inte överleva ocensurerad på FB. Den där första tanken och responsen som kliar en i fingrarna är inte alltid helt rumsren och som sådan kanske inte heller läsvärd men nog skulle det vara roligt att läsa de där kommentarerna som aldrig passerar självcensuren. Om facebookvännerna endast utgjordes av den lilla krets som verkligen känner en skulle det gå.

Självbehärskning är en dygd men ibland vill man bara tala ur skägget. Så, för ett gränslöst medium har facebook sina begränsningar. Bäst att samlas med bästisarna och kommentera tillsammans. Tänk vad roligt man kunde ha.

Djur över nyhetströskeln

Elefanter spelar fotboll i Nepal
Känguru skuttar runt i bilgarage i Melbourne
Katt smugglar in mobiltelefon och såg till fängelse i Brasilien
Älg räddas ur swimmingpool i Sverige

Djurnyheterna är bättre.

Reader, I married him

"Reader, I married him" är en av litteraturens odödliga fraser som jag inte har läst i kontext förrän nu. Som student i engelska språket och litteraturen så led jag en del samvetskval över den här bildningsluckan. Men det fanns mycket att läsa och under studietiden så föredrog jag sydstatsgroteskerna.

När jag nu läste romanen så märkte jag till min förvåning att Rochester inte alls var den skurk som kritiker och litteraturvetare utmålat honom som. Jag gillar honom faktiskt; men här får jag erkänna att Toby Stephens som Edward Rochester i BBC produktionen från 2006 nog har färgat mitt omdöme.

Hursomhelst, sporrad av den här framgången så kanske jag också tar och läser ut The Sound and the Fury. Den har jag hållit på med i snart 15 år.

Den som spar han har

Av alla saker jag packade ner för hemtransport efter jullovet var den lilla påsen med torra sconesingredienser + smör aningen udda. Satsen jag gjorde i mellandagarna var för stor och då kylskåpet rensades innan avfärden valde jag sconesblandningen och det var tur för ikväll smakade det med nygräddat och fikonsylt.

Nyfiken

Jag är nyfiken på människor, vad de tänker på och hur de lever. Som sådan blir jag alltid glad över en välgjord och intressant dokumentär. Igår såg jag en om Englands okrönta drottning - Vivienne Westwood.

Det var lite prat och mycket bild då kameran följde Westwood genom lokalerna i London och under visningarna i Paris. Regissören hade valt att visa lika mycket som hon gav objektet chans att prata om sig och sitt. Det blev aldrig egocentriskt utan arbetet och motiven kom klart fram.

Detaljer som blickar, suckar och ett hastigt byte från punkiga boots till bekväma ylletofflor under Parisvisningarna gav det där extra som en intervju aldrig kan ge.

Fyra dagar finns den kvar på Arenan.

Kontrasten

Det är lätt att trappa ner inför ledigheter. En helt annan sak är det att trappa upp inför jobbstarten. Tror jag. För i sanningens namn har jag inte ens försökt. Den sömnbleka skara jag mötte i klassrummet imorse hade nog också helst kurat vidare under täcket.

Det är ett gap, vitt som oceanen, mellan kraven och förväntningarna på jullovs-Hillevi och lärar-Hillevi så det är bara att anpassa sig. Illa kvickt.

Plundring

Nu har den sista torra brödskivan och ditto ostbiten ätits upp och konfektasken är snart slut och skafferiet är dammsuget och julsakerna bortstädade och julgranen avklädd sönderklippt och uppbränd och nu ligger sängkläderna i tvättkorgen och huset försätts i vinterdvala och om några timmar sitter jag på tåget söderut och på måndag börjar vårterminen.

Det här låter litet postjuldeppigt.

Så, jag kastar ett öga på den nya almanackan som hänger på väggen i min kammare. Det kan man inte göra utan att känna några ilningar av förväntan och framåtanda. Faktiskt. Gott nytt år!

Vad man inte ska göra

Om du inte hittar korkskruven då middagsgästerna just ska sätta sig till bords ska du inte puffa korken in i flaskan för då har du plötsligt en rödvinsfontän som sprutar rakt upp i ansiktet och in i ögat. Rödvin i ögat svider och rödvinsdroppar som rinner längs halsen ser inte klädsamt ut. Lyckligt lottad är du om gästerna tar allt med ro, skrattar godmodigt och gör allt för att hjälpa till.

Den som i framtiden kommer på middag till Vias gör klokt i att ha en korkskruv i handväskan eller en Leatherman i handskfacket.

Nyårsmelankoli

Jag blir melankolisk till sinnes varje år som julen närmar sig sitt slut. Hela december tillbringar jag i förväntan med julmusiken ljudande i öronen. Den första glöggflaskan inhandlas och jag sjunker allt djupare ner i julmyspsykosen. Mellan julmiddagar och kafferep läser jag i tidningen om den stora stygga världen för att sedan retirera till en bekväm plats där jag värmd av pläd och sjal åter försjunker in i julklappsbokens eller favoritfilmens värld.

Igår var det nyårsafton och medan glöden i den sena trivselbrasan falnade kändes det litet som då Per Gessle och Gyllene Tider sjunger "när alla vännerna gått hem och festen är slut för länge sen [...] då börjar man tveka att ta nya tag."

Men nya tag ska jag ta för snart vaknar nattgästerna och då rullar det vidare med långfrukost på årets första dag.

Rättvisa

I Indien - ett land som förbryllar med sitt problematiska förhållande till kvinnor, kastlösa och toaletter - sitter sex män anhållna för våldtäkt och misshandel på en 23-årig kvinna. Den anklagelsen blir snart ändrad för nu är hon död. Raseriet som det här brottet har framkallat har spillt över i våldsamma protester för indierna är trötta på polisens och rättsmaskineriets ointresse och slöhet att reagera då det gäller våld mot kvinnor. Gärningsmännen får ofta milda straff eller så går de helt ostraffade. Kanske den här kvinnan, den här våldtäkten och det här dödsfallet blir vändpunkten.

Samtidigt, på ett annat håll i världen, har åtta ålderstigna officerare anhållits för kidnappningen och mordet på vänsteraktivisten Victor Jara. Det var i Chile för 39 år sedan.

Om viljan finns så kan rättvisan segra. Också för kvinnor i Indien.

This much I know

Jag läser ofta The Guardian på nätet och där finns en kolumn som heter This much I know. "Celebrities share the lessons life has taught them" är underrubriken. Väl medveten om att jag inte är kändis så ämnar jag trots allt dela med mig av två läxor jag lärde mig på julafton.

1. Om du har en skinka på 2,4 kg ska du inte börja steka den en och en halv timme innan middagen ska inledas för då har den endast en temperatur på drygt 40 grader då gästerna anländer, hungriga och förväntansfulla.
2. Ibland håller jultomten inte tiden och då är det lyckosamt om något annat orsakat en tidsförskjutning, t.ex. en halvfärdig skinka. Då hinner man precis äta i lugn och ro och samtala och umgås för att - då tomten äntligen kommer smygande runt knuten - vara mätta och redo för en stund av givmilt skänkande av gåvor. 

Inför nyårsfesten gör jag en lista och arbetsordning. Så får vi se.

Currier and Ives

It will nearly be like a picture print by Currier and Ives

Så lyder en strof ur sista versen av Sleigh Bells. Den här julkulturella referensen har jag inte förstått förrän nu. Jag minns den också från en av mina favoritserier på TV - The West Wing. I ett av julavsnitten konstaterar presidentfrun Abby att deras familj av arbetsnarkomaner aldrig haft den perfekta bilderboksjulen, "we've never been Currier and Ives" säger hon.

Från 1834 till 1895 drev Nathaniel Currier and James Merritt Ives en framgångsrik firma som producerade prisvärda tryck och litografier för massorna. De hade enorm genomslagskraft och är stämningsfulla och detaljrika i sin avbildning av USA under 1800-talet.

Det är alltså sånt här man googlar tidigt på julaftonsmorgon då alla andra sover.

Fjärde advent

Två söndriga ting kan bli något helt. En glaskula (tillverkad av glasblåsaren William Shakespeare - true story!) som spruckit och en glasbägare som tappats i golvet och limmats ihop är nu året-runt ornament i mitt fönster. Idag harmonierar färgerna fint med midvinterkylan utomhus.

Julpynt har jag inte mycket av i min kammare. Och på nedrevåningen har jag gallrat i smyg. En tomte som stört mig många år åkte i soppåsen. Han kunde inte stå. Fast egentligen borde jag nu i stället gräva upp honom och hitta nåt annat felande objekt så att de två finge bli något helt nytt.

En musig jul

Idag har jag julsysslat och lyssnat på radio. Bland annat hörde jag hur radio Vegas Markus Rosenlund med förstärkning slog ett slag för den sekulära julen. En olycka kommer sällan ensam och i samma stund upptäckte jag de omisskännliga svarta kornen som små möss brukar lämna som tack då de fått njuta godsaker i skafferiet.

Jag hade hunnit avskriva det här problemet redan eftersom föräldrarna har haft ett sjå att vittja fällor hela hösten och tömt skafferiet på allt ätbart. Nästan. Nederst på golvet stod ett paket Dentastix, ägare Felix (golden retriever).

Fakta: Mössen är tillbaka och med bättre tänder än någonsin. Musig jul!

Mina fördomar och jag

Mina fördomar brukar leva upp då jag är irriterad och trött. Trött och irriterad blir man i juletid då man strävar längs Helsingfors stads dåligt plogade trottoarer med en koffert som blir helt omanövrerbar i den lösa snön. Så, idag på färden mellan Hertonäs och järnvägsstationen då en fripassagerare togs på bar gärning av biljettkontrollanterna började jag genast lista fripassagerarkännetecken. Den här var helt klart grön, vegan och en av de där som ockuperar gator i centrum med jämna mellanrum. Eller så hade hon helt enkelt glömt att stämpla sitt kort, som jag också har gjort nån gång.

Nåja, på väg till julfirande rinner ilskan snabbt av en och dessutom hittade jag ett fint spökreflex på perrongen.

Frusen kuse

Ålderstigen frusen kuse

Min frys är liten, dock hade en kuse lyckats hålla sig gömd - längst in - i ett helt år. Den hade jag ingen större lust att tugga i mig. Däremot blev jag sugen på saffransbulle och med ett paket saffran på väg att bli gammalt följde en cyberjakt på ett bra recept med det gula guldet. Efter ett tag hittade jag Cornish Saffron Cake. Det är en luftig lätt vetedeg och den färdiga kakan påminner en aning om brioche. Här följer en översättning av receptet men kolla gärna de fina bilderna på bloggen Baking for Britain.

Cornish Saffron Cake

1 pkt saffran
300 ml het mjölk
500 gr vetemjöl
1 tsk fint havssalt
150 gr osaltat smör i kuber
50 gr ljust farinsocker
15 gr färsk jäst eller 7 gr torrjäst
80-100 gr russin

1. Blanda saffran med den heta mjölken. Låt stå så smaken kommer till sin rätt.
2. Smörj en avlång brödform.
3. Blanda mjöl och salt i en stor skål. Tillsätt smöret och blanda tills det påminner om brödsmulor till konsistensen. Rör i sockret och blanda väl.
4. Om mjölken hunnit svalna kan du hetta upp den till fingertemperatur. Blanda i jästen så den väcks. Gör detsamma med torrjästen såvida det inte är sådan torrjäst som kan blandas direkt i mjölet. Kolla förpackningen.
5. Gör en grop i mjölet och häll i mjölk- och jästblandningen. Arbeta in mjölet med handen. Fortsätt knåda ca. 10 minuter. Jag knådade vidare i bunken så slapp jag tillsätta mera mjöl. Saffran har ju en uttorkande effekt så det lönar sig att vara försiktig med mjölet.
6. Tillsätt russinen i omgångar och knåda ytterligare ca. 1 minut.
7. Lägg degen i formen och placera den i en plastpåse som du knyter ordentligt. Se till att det finns jäsningsmån uppåt. Låt jäsa 1 - 3 timmar beroende på temperaturen i köket.
8. Värm ugnen till 180 grader och grädda i ca. 1 timme. Kakan blir vackert gyllenbrun och ska låta ihålig då du knackar på undersidan.

En stor legend

På Luciamorgon njöt jag av en vacker och välregisserad Luciafest från Uppsala domkyrka. Förutom domkyrkans egna körer, en flickkör och en gosskör, uppträdde Helen Sjöholm med en nyskriven julsång, Vinterhamn. Benny Andersson har åter komponerat en melodi som lyfter - okomplicerad och sympatisk. Ordsnickaren Björn Ulvaeus bidrar med texten som harmonierar, perfekt.

Dagarna efter Lucia lyssnade jag igenom sången flera gånger, men det var en strof som jag inte uppfattade först. Så här lyder andra versen:

I ditt namn finns en ton av is och snökristaller,
men mer av gran och tända ljus.
Vinterhamn, vinterhamn
när nysnön sakta faller
då kommer julen till mitt hus.
Och med den en man, en gudasänd,
och nu gläds vi åt en stor legend.
Den är var mans och vår är också hans
törnekrans.

Jag tycker mycket om julsånger som knyter ihop julens evangelium med påskens. Men här finns det något som skorrar, ordet 'legend'. Ord är viktiga eftersom de faktiskt betyder något, så därför vände jag mig till lexika. SAOL säger "helgonberättelse, sägen". Bonniers svenska ordbok säger: "helgonberättelse, saga, myt" och Norstedts svenska ordbok säger: "berättelse om (främst) övernaturliga händelser i framstående religiös personlighets liv, helgonberättelse, uppdiktad historia, ohållbar föreställning." Den första definitionen i Norstedts förklaring ger möjligen, med god vilja, lite tolkningsmån; i övrigt är det raka besked och det gör Vinterhamn till en smått problematisk julsång för mig, men det kan jag leva med. Jag hoppas bara att den inte etablerar sig i psalmboken och kyrkorummet för då är vi ute på djupt vatten.

Nu flyttar jag till Slätthög

Jag läser småländska Slätthögs församlings jultidning som finns att ladda ner på komminister Christian Braws hemsida och hinner bara läsa ledaren så drabbar mig insikten att dit vill jag nog flytta. Här är en bygd som tar vara på sina mänskliga resurser och som sjuder av liv. Jag vill också stå i vägkurvan i skogen och se bilarna i rallytävlingen Dackefejden dra förbi så dammet virvlar. Tävlingen gick genom - håll i er nu - Flishult. Ung och gammal deltar i veckogymnastiken i Slätthögsskolan och fisketävling har de också. Så rullar det på i Slätthög; en bygd där man värnar om sina minnen samtidigt som man blickar framåt och där eldsjälarna i såväl jaktlaget som rödakorskretsen hyllas.

Och jag bara känner att jag vill ha en del av den här kakan. Ni i Flishult, Klasentorp och Mistelås: vänta på mig, jag vill också vara med!

Demi-glace

I kokboken Anthony Bourdains franska kök skriver författaren om ingrediensen demi-glace som är en reducerad fond och kan vara antingen ljus eller mörk. Fonden är det som gör att rätterna som serveras oss på goda restauranger ofta smakar snäppet bättre än det vi själva åstadkommer hemma vid spisen. Få av oss hemmakockar har varken tid eller plats för att koka fonder, än mindre reducera dem till demi-glace. Vad ska man då göra? Ja, nuförtiden finns det hjälp att få. I välsorterade mataffärer kan man köpa Puljonkis fina fonder i 1 liters förpackningar. De är laktos-, mjölk- och glutenfria samt utan konserveringsmedel.

Jag prövar just nu HKs demi-glace (utan tillsatsämnen) i klassikern Boeuf Bourguignon. Man behöver endast ett par matskedar och kan därför med fördel frysa in resten i isbitspåsar. Nästa gång man behöver demi-glace så är det bara att trycka ut två eller tre bitar. Demi-glace är trögflytande men om man värmer förpackningen i litet varmt vatten så slinker vätskan lätt ner i fryspåsen.

Det blev en verkligt smaklig gryta. Inte riktigt så mörk till färgen som jag ville men det är nu sekundärt i detta sammanhang.

Tredje advent

He comes, the broken heart to bind,
The bleeding soul to cure,
And with the treasures of his grace,
T'enrich the humble poor.

Så lyder sista versen av John Jenkins Husbands Hark! The Glad Sound. Den finns på skivan Christmas in Early America - underbar julmusik som spelas och sjungs energiskt och trosvisst. Ni som sett filmen Cold Mountain kanske minns kyrkscenen där Nicole Kidmans karaktär sitter i bänken och sjunger medan hon rytmiskt slår takten med handen. Just så själfullt sjungs det på den här CDn.

Mera om sacred harp hymner som man hör i filmen.

Det är så gott 6

Höstens vitkål smakar fortfarande mycket bra. Gör en enkel kålsallad med dressing.

1 msk vinäger eller citronsaft
2 msk olivolja
1 vitlöksklyfta, fint hackad
salt
svartpeppar
örtkrydda som du gillar - pröva färsk körvel
ett par matskedar grekisk eller turkisk yoghurt

vitkål - riv med osthyvel så blir det passligt fina strimlor
kummin eller fänkålsfrön som passar fint med färsk körvel

Blanda ihop alla ingredienserna till dressingen. Om du vill ha en mildare smak kan du blanda ner ett par matskedar fet youghurt. Balansera sältan och örterna efter det. Riv vitkålen och tillsätt så mycket kummin eller fänkålsfrön du vill ha. Blanda i dressingen, var inte för generös; salladen blir lätt för plaskig då.

Den här salladen kan man variera i det oändliga. Man kan komplettera med fint skuren morot (bäst resultat får man med rotfruktsskalare) eller fint strimlad färsk fänkål. Rosta pumpakärnor med olika kryddor (spiskummin, kanel, paprika, chili, koriander, gurkmeja) och salt, det blir gott att strö över.

Med hattarna på sned

Stjärngossar med strutarna på sned är oemotståndliga. I en handvändning förvandlas ynglingar som till vardags aldrig skulle ta ord som 'fålar' och 'redeliga män' i sina profana munnar till korister som sjunger Staffansvisor koncentrerat och med stort allvar. Blandningen av den rart komiska utstyrseln och stundens högtidlighet känns fräsch i en tid då alla tycks vilja se ut som om de har full koll precis som folket i en Tommy Hilfiger annons.

Vintern är utmanande för de propra och välmanikyrerade. Då snöstormen blåser in rinner maskaran och kinderna glöder röda, vare sig du vill det eller inte. Och detta får mig att ömma för mina medmänniskor när de hastar längs igensnöade trottoarer med mössorna på sned.

LUCIA

Titta på Luciamorgon från Uppsala domkyrka. Om inte för annat så för att höra Helen Sjöholm sjunga den fina sången Vinterhamn av Andersson och Ulvaeus cirka 15 minuter in i programmet. Bereden väg för Herran med rap är också hörvärt.

Gäsp

Som ett julkort i december kommer nyheten att julbocken i Gävle brunnit ner. Gäsp. Den har vi ju hört förut men litet komiskt blir det då polismannen svarar på frågan: "Vad hände då ni fick larmet, vad fick ni veta då?" - "Att bocken brann."

Gävlebornas beslutsamhet att bygga upp det arma kreaturet - år efter år - är beundransvärd men kan de inte få till pålitlig övervakning? Annars kan de ju sluta rapportera om eldhärjningen, den hör väl till vid det här laget.

Vilda djur

På YLEs hemsida skriver de om den illegala handeln med vilda djur. Endast narkotika- och människohandeln samt handel med förfalskningar är större. Då infinner sig frågan: vad är det för människor utan tillstymmelse av allmänbildning och kunskap som skapar den här efterfrågan? Knappast lottlösa analfabeter. Jag blir arg och upprörd. Människan är så otroligt dumdristigt fåfäng. Var finns Batman då man behöver honom?

Här en dikt för att stilla raseriet:

Dear Father Christmas

Dear Father Christmas
This year please bring me
a pet rhinoc ... rhisoser ...
rhinisus
rhinsiocerus
rhisky hoperus
rhibsipoperus
er ...
I've changed my mind.
Bring me a rabbit instead.

Roger Stevens

Klichéerna räddar dagen

Också en oförberedd lektion kan bli riktigt lyckad.
Det är eleverna som ger en energin att orka.
Även den längsta dagen har ett slut.

Den här måndagen ville jag inte ha - alls.
Men klichéerna räddade dagen. Även om den tredje är mera en truism.
Anyways.

Andra advent

I dagens lucka i min virtuella kalender sjungs John Henry Hopkins We three Kings of Orient are, en av många många underbara julsånger från den engelskspråkiga världen. Som de flesta andra julsånger finns den i en mängd olika arrangemang; traditionellt körarrangemang till mera nedtonat modernt. Och som nedan, en uppdaterad första vers.

We Three Kings

We three kings of Orient are,

One in a taxi,

One in a car,

One on a scooter,

Blowing his hooter,

Smoking a big cigar.

Anon.

Jordens undergång

Ja, så hann jag bara avsluta det förra inlägget så ser jag att ryssarna struntar i att handla julklappar i år eftersom mayakalenderns långa tideräkning avslutas vid den 21 december och då har vi undergången bak hörnet. Den 21 december kommer jag att sitta på tåget mellan Helsingfors och Vasa så jag måste nog bunkra upp min extremöverlevnadspackning nu. Bäst är att klä sig i ylleunderkläderna och lager på lager. Jag lämnar finstövlarna och tar mina vandringskängor istället. Kanske slänger jag med några konserver och litet vatten plus en karta och kompass för om tåget stannar i Toijala så tänker jag åtminstone försöka ta mig till julfirandet i Malax.

Önskelistor

Vi i styrelsen för språklärarföreningen här i södra Finland ska inkludera Språklärarens Önskelista i vårt rundbrev nu till julen. Listan ska fokusera på immateriella önskningar men eftersom den inte har publicerats än så avslöjar jag inget om vad som finns på listan. Däremot kan jag säga att det skulle vara nyttigt för alla att skriva en sådan här önskelista som inte utgår från de helt personliga behoven utan låta önskningarna ta avstamp i något som gagnar en större krets. Skriv listan och försök att uppfylla önskningarna själv.

Francis Spufford ber inte om ursäkt

Francis Spufford ber inte om ursäkt för att han är kristen. Han ber inte om ursäkt för en religion som ger lösningen på ett problem som många människor inte vidkänns; den verkliga orsaken till varför kristendomen är så oerhört pinsam - den är ju helt onödig.

Såvida du inte inser att människan innerst inne inte är god; vår grundenhet är inställd på vad Spufford kallar HPtFtU (Human Propensity to Fuck things Up = Mänsklig Benägenhet att Strula till det) och att det finns någon utanför dig själv som kompenserar det faktum att du inte klarar av att leva upp till de vansinniga principer som kristendomen erbjuder: att helt utan egenintresse skänka bort dina ägodelar, att aldrig slå tillbaka, att älska främlingar som du älskar din familj, att inte leva för morgondagen.

Jag läser Francis Spufford's Unapologetic med underrubriken "Why, despite everything, Christianity can still make surprising emotional sense". Den fokuserar - inte på kristna tankar och idéer - utan på vardagen och den mänskliga erfarenheten; kristna känslor, på deras begriplighet och vuxna värdighet.

Poesi kan få ögonen att tåras

I talet till studenterna igår citerade rektorn Karin Boyes dikt I rörelse som inleds med strofen "Den mätta dagen den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst." Istället för att fokusera på materiell säkerhet så talar Karin Boye om mål och mening, om färden och vägen "som är mödan värd." I vår tid då materiell välfärd sätts på första plats så kan man knappast hitta bättre ord på vägen åt nybakade studenter.

Den passar också bra en självständighetsdag då vi ser tillbaka på vår ganska korta men värdefulla historia som självständig nation. Trevlig dag till alla!

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Fira Finland ryskt

Studentdimission och självständighetsdag betyder alltid glögg och middag med kollegerna. Idag gick vi till den äldsta ryska restaurangen i stan, Bellevue på Skatudden. Vi njöt av olika klassiker; ingen tog dock störrommen som gick på 80 euro för 30 gram. Jag valde saltgurka med honung och smetana till förrätt. Varmrätten var lammnjure med champinjoner i madeirasås serverat med korngryn. Den något metalliska inälvssmaken blev nästan överväldigande men om man skopade rejält med madeirasås på njurbitarna så var det hur gott som helst. Efterrätten var Baked Alaska - slurrrppp!  Bellevue är ett bra alternativ, omtänksam och vänlig service i trevlig omgivning.

Strejka jul

Flera röster har höjts på sistone och påpekat att man inte är tvungen att hoppa på det hysteriska juldekorationståget. Ta det lugnt, lev som vanligt och njut i all vardaglighet av de ljuspunkter som advents- och jultiden bjuder. Glöm glansmagasinens perfekta julhemsfinish och var litet som ängeln i dikten:

A Plea from an Angel

'I want to be different!
I want to wear brown -
And strum on a banjo -
And fly upside down ...'

Trevor Harvey

Produktupplysning

Allting som innehåller knäck brukar vara gott så jag provar receptet på knäckpepparkakor som fanns i senaste numret av Kyrkpressen (48) och det är ett bra alternativ. Man ska baka medan degen är varm och den är elastisk och lättkavlad. Smaken är god och knäcking men ytan blev aningen bubblig och ojämn.

De bränns lätt så stå vakt vid ugnen. Jag använde den ljusa sirap som jag hade hemma och det kan hända att knäcksmaken blivit kraftigare om man använt mörk sirap.

Det stod inte vems receptet var, och för er som inte har Kyrkpressen kommer det här:

3 1/2 dl sirap
250 g smör
2 1/3 dl socker
2 1/2 tsk nejlika
2 1/2 tsk kanel
2 1/2 tsk matsoda
13-14 dl vetemjöl

Smör, socker, sirap och kryddor kokas snabbt upp. Vetemjölet och sodan tillsätts då blandningen ännu är het. Den varma degen kavlas ut till en tunn platta. Försök hålla degen varm - annars är det svårt att få pepparkakorna att bli tillräckligt tunna. Grädda i 200 grader tills de får önskad färg.

Första advent

Så här gick det nog inte till, men i alla fall:

WANTED - a reliable star

to lead small party

westwards. Bright, with

good sense of direction.

Wage dependent on

experience. Send CV to

Wiseman, CHILDWATCH.

- Sue Cowling

Jag gillar en mormon, och Fjällräven

Sångaren i bandet The Killers är mormon och blev överrumplad av att ifrågasättas av ateisterna Richard Dawkins och Björn Ulveaus i Skavlan. Den diskussion som kunde - och borde - ha tillåtits blomma ut måste avbrytas för Brandon skulle upp på scenen med sitt band. Jag gillar inte mormonismen särkilt väl men sympatiserade med Brandon för det är inte roligt att stämplas som dum och ignorant på grund av sin tro som ju är en av grundpelarna i ens syn på tillvaron.

The Killers kommer från Las Vegas och den staden är väl mest blingblingbling har jag tänkt men ett reportage i senaste veckas HBL fick ju en att inse att det finns vanligt liv också på den planeten.

Gårdagens snöblitz blev det ultimata testet för mitt ytterplagg Luhkka cape tillverkat av Fjällräven. Bättre finns inte!

Julmånad

Idag är det julmånad och nu får man börja bejaka julstämningen en aning. Ett bra sätt är med Klassisk jul i Sveriges P2.