Så är det över

Förstummad läser jag nekrologen över min studiekamrat som var en av de vänligaste, mest livsbejakande och vackraste människor jag känt. Hennes skönhet var av den naturliga och oaffekterade sorten men drabbade alla med kraft. Ofta kom totala främlingar fram för att uttrycka sin beundran och Sandra bara skrattade generat. Sommaren 1994 då jag jobbade vid Gogarburn Hospital i Edinburgh hälsade hon på i några dagar och vi drog omkring och njöt av staden som vi båda var förälskade i. Bartendern vid The Royal Oak å sin sida förälskade sig i Sandra och bjöd både på drinkar och guidning. Högst troligt önskade han mig dit pepparn växer. Inre och yttre skönhet, kombinerat med sunt förnuft och ett spjuveraktigt soligt temperament - det var Sandra.